Drömmer om en jockeykarriär

Andreas är sedan den 21 januari elev i British Racing School i Newmarket. Där ska han tillbringa de kommande nio månaderna. Efter det är han utbildad jockey.

– De första nio veckorna är vi på skolan, sedan väntar praktik hos en tränare. Jag vill pröva på både slätlöp och hinder, men sedan vill jag nog hålla på med slätlöp.

Det blir långa, intensiva dagar både på skolan och hos tränaren.

– Någon fritid blir det inte att räkna med, säger Andreas.

Klockan sex på morgonen ska han vara i stallet för att ta hand om ”sina” hästar, mocka och göra i ordning. Sedan rullar dagen på med olika göromål och en del teori.

– Vi ska hålla på till nio på kvällarna, måndag till fredag.

Helgerna är lite lugnare.

– Då börjar vi inte förrän klockan sju och slutar sju på kvällen.

Med det här förverkligar Andreas en dröm. Och förhoppningsvis är det också starten på en karriär som professionell jockey.

– I Sverige eller någon annanstans.

Galoppsporten är inte så stor i Sverige som i många andra länder. I England, liksom nere på kontinenten och i många arabländer, är den jättestor.

I Newmarket kretsar det mesta runt galopp och galopphästar. Runt stan lyser vita stängsel runt varenda öppen gräsyta och där går engelska fullblod. Där finns till och med stall mitt i stan.

Fysiska förutsättningar

Den mest kända galopptävlingen, i varje fall för gemene man, är den som går på Ascot varje år. Inte minst är den väl känd för damernas huvudbonader.

Men dem struntar Andreas i. För honom är det hästarna och tävlandet som gäller. Och han har de fysiska förutsättningarna som krävs för en jockey. Han är inte så lång och väger bara 51 kilo. Han säger dessutom att han kan äta hur mycket som helst, och vad som helst, utan att gå upp i vikt.

– Men det gäller att ha styrka också, inte minst benstyrka, säger Andreas. Det är fruktansvärt jobbigt att stå i sadeln så som en jockey gör. Styrketräning och gympa ingår också i utbildningen.

Trots långa dagar och otroligt mycket arbete ser han fram emot utbildningen.

– Jag ska satsa allt som går på den här utbildningen, säger Andreas. Den här chansen får jag bara en gång.

Konkurrensen är hård. Ungdomar från hela världen söker till skolan i Newmarket. De ska vara i åldern 16–22 år.

– Åldersmässigt var det sista chansen för mig, säger Andreas. Jag vet att vi var ett 20-tal från Sverige som sökte, hälften kom in.

Han berättar att han hittade information om utbildningen på internet.

– Det finns jockeyutbildning i Sverige också. Jag kom in där, men fick tacka nej för det kolliderade med min körkortsutbildning.

Skolan står för utbildning, mat och husrum. Detsamma gäller hos tränaren.

– Och så får vi lite fickpengar också.

Han har nosat lite på galopp här hemma. Tränat en del. I gymnasiet gjorde han arbetsplatsutbildning i ett galoppstall i Danmark.

– Så jag vet vad jag ger mig in på.

Men han vet inte riktigt varför valet föll på galopp.

– Först var jag inne på trav, men så såg jag galopp på teve och fastnade för det, säger han. Jag gillar farten och bara att se dem gå in i startboxarna är häftigt. Det ser så mäktigt ut.

Hästerfarenhet

Andreas har väldigt mycket hästerfarenhet. Och det är den främsta meriten för att komma in på utbildningen. Han har hållit på med hästar så länge han minns och han gick hästprogrammet på naturbruksgymnasiet i Svenljunga.

Han har dessutom gott påbrå. Morfar, Bengt Andersson i Månstad, är en välkänd hästkarl.

– Där har jag varit mycket och hållit på med hans ardenner. Det var där jag började att rida.

Så ofta han har haft tid har han varit hos sin faster Susanne i Roasjö. Där har han ridit och hjälpt henne med hennes hästar och ponnyer.

Han har verkligen kämpat för att kunna ägna sig åt det bästa han vet – hästar. Det har nämligen inte alltid varit så lätt. När han var yngre hade han astma och var allergisk. Han nös och hostade, ögon och näsa rann.

– Men det struntade jag i. Jag kunde inte vara borta från hästarna. Jag tog medicin och var i stallet ändå. Nu har det vuxit bort så jag behöver nästan aldrig ta någon medicin.

– Kiligt att jag var den ende i släkten som fick det, jag som älskar djur.

Hästar är som sagt hans stora intresse, men det har han ännu inte kunnat försörja sig på. För att göra det har han jobbat i en gruppbostad för funktionshindrade i Svenljunga.

– Det har varit väldigt roligt. Jag har trivts jättebra med det.

Nu har han lämnat jobb, familj och vänner för England.

– Det blir lite tufft att vara borta från dem, men vi får mejla mycket.

Så småningom hoppas han alltså att kunna försörja sig på sitt hästintresse som jockey med eget träningsstall. Men det är en bit dit. Först gäller det att göra sig ett namn i galoppvärlden.

– Det är en tuff bransch att ge sig in i, men jag ska klara det, säger han. Jag har både viljan och motivationen.