Barndomsdrömmen blev sann

Nu är hon professor i vårdvetenskap vid Karolinska institutet i Stockholm.

Margareta Grafström har sina rötter djupt i Sjuhäradsbygdens mylla, närmare bestämt i gården Gravhult utanför Ulricehamn och det är från den gården släkten tog namnet Grafström. Pappa var född i Härna och flyttade som nyexaminerad folkskollärare runt i Västergötland och hamnade så småningom i Daretorp utanför Tidaholm.

– Där föddes jag och bodde kvar tills jag var 16 år. Då flyttade familjen till Borås och jag gick sjuksköterskeutbildningen där.

I Borås finns hennes syster och svåger och här bodde också hennes halvbror tills han dog tidigare i år.

– Redan när jag vara fyra år var jag sjuksköterska! Alla mina dockor var uppskurna och hopsydda. Och jag var lycklig när jag kunde få omkull mamma i någon lätt förkylning. Då hade jag en bok med bilder som visade hur man skulle göra. Jag kommer ihåg att man skulle lägga en duk på pannan om patienten hade hög feber. Och så där skötte jag om framför allt min mamma, men också mina dockor.

Fantiserade om Stockholm

– Jag frågade mamma om jag fick ligga och fantisera, och det fick jag – vem skulle kunnat hindra mig? Och då låg jag och fantiserade om att jag skulle bli operationssköterska i Stockholm. Stockholm låg ju så långt bort att jag inte ens visste vad det var. Och det blev faktiskt exakt så.

Margareta Grafström gick en dryga tre års utbildning i Borås, med provelevtid och sen vidareutbildning till operationssköterska, med narkosutbildning.

– Jag minns min första dag som provelev på operationsavdelningen. Jag kom in i rummet där chefssköterskan stod och steriltvättade sig och visste inte hur jag skulle göra.

– Så vände hon på huvudet och sa ”Goddag syster”. Inte välkommen. Jag svarade ”Goddag, jag heter Margareta Grafström”.

– Hon var tyst, säkert en minut och så sa hon”Jag tycker det är oförskämt att komma hit som elev och heta Margareta när chefen heter Margareta. Har hon något annat namn?

– Anna.

– Då heter hon Anna här under praktiken!

– Och det var ju ett namn jag inte lystrade till så det blev många missförstånd. Detta är ett exempel på hur det var på den tiden. Jag vill säga att det inte var på Borås lasarett, men jag säger inte vilket.

En spännande tid

Sedan följde assistentåret i Uddevalla och tjänstgöring på Sahlgrenska i Göteborg. Det var i Göteborg hon också träffade sin man.

Och så flyttade hon till Stockholm, arbetade på Karolinska, barnen föddes.

– Ja, jag blev kvar där i Stockholm.

Margareta Grafström arbetade inom kirurgblocket på centraloperation, exakt som hon hade sagt att hon ville göra, fyra år gammal.

– Det var väldigt spännande, och underbart!

– Jag minns mitt första akuta kejsarsnitt på operation. Mitt i natten naturligtvis. Jag hade precis kommit säng efter att vi stått i timmar och jobbat med en hjärna, man sa ju så. Då gick akutlarm på förlossningen.

Fullt pådrag

– Det var fullt pådrag i rummet, vi var tio personer runt bordet och det var en låg stämning, för vi trodde inte att barnet skulle överleva. Ett snabbt snitt och kirurgen lyfte ut ett skrikande barn, som kissade!

Barnet togs om hand för att bli varmt och personalen sjöng ”Du gamla du fria” och grät av glädje.

– Det är alla dessa underbara händelser man minns, de andra orkar man inte hålla kvar.

Efter några år kom Margareta Grafström på att hon ville bli vårdlärare. Hon hade då slitit med nattjourpass medan barnen mest behövde henne.

– Jag sökte , kom in, och utbildade mig till vårdlärare. En fantastisk tid, jag var så lycklig!

Så arbetade hon som vårdlärare tills lärarhögskolan kallade på henne, och hon blev lärare för blivande vårdlärare. Och därifrån började hon forska.

– Jag hade tur! En stor tidning skrev om anhörigas situation, om brist på information och så, ett ämne som jag kände att jag ville engagera mig i. Jag fick kontakt med professor Bengt Winblad, som just skulle starta ett tioårigt forskningsprojekt. Han blev min handledare och mentor.

Det var detta projekt som man kartlade anhörigas situtation vid omsorg om en dement anhörig. Under tio år genomfördes ett stort forskningsprojekt där äldre personer inom Kungsholmen i Stockholm följdes över tid. De anhöriga till de dementa personerna följdes även genom forskningen.

– Våra studier visade att det främst var döttrarna som tog på sig den vårdande rollen, trots att de hade egna familjer, yrkesarbete, ett eget liv. Demens kallas ju också de anhörigas sjukdom.

– I det första stadiet av sjukdomen lider anhöriga mest. Också den sjuke har ju en sjukdomsinsikt i början. Sedan, i det sista stadiet har den sjuke i allmänhet inte den insikten, även om det finns stunder då de klarnar upp.

Forskar om demens

Margareta Grafström disputerade och fick en tjänst som docent i omvårdnadskunskap efter fyra år.

Sedan kom frågan om professorskompetens upp. Så hon sökte.

– För att bli docent krävdes ett antal vetenskapliga arbeten. Som professor ytterligare tio, femton vetenskapliga arbeten och arbete som handledare åt minst två doktorander fram till disputation. Och då kan man bli professor i ett ämne. Det tog några år, men gick ändå ganska fort genom att jag var inne i ett stort projekt med många duktiga medarbetare.

– Demens visste man ju inte vad det var för 15–20 år sedan. Man kallade det för andra saker, åderförkalkning till exempel, eller senilitet.

– Men kunskapen har naturligtvis ökat, inte minst tack vare forskning här i Sverige. Vi är ett föregångsland och har i jämförelse med många andra i-länder kommit väldigt långt och har en imponerande demensforskning.

– Nu vet vi delvis vad som förstör nervcellerna i hjärnan vid Alzheimers sjukdom, men bara hos vissa personer. Och då undrar man ju varför det är så.

– Grundforskningen om demens har kommit långt, bland annat genom stamcellsforskning. Det kan innebär framgången i kampen att behandla och rent av bota Alzheimers sjukdom i framtiden – det är ju otroligt spännande!