Generation Y

Det är inte jag som har hittat på det, det är inte jag som tycker att jag är förnuftig. Nej, det här är resultatet av strikt vetenskaplig forskning. Säkerligen finns en hel del skäl att ifrågasätta dessa påståenden. Men på det hela taget stämmer det nog. Vi femtiotalister är intill trist präktighet rekorderliga och korrekta.

Fast som vanligt handlar inte forskningen om oss halvdöingar, utan om våra barn. Så klart.

Barnen kommer alltid först, står alltid i centrum och inbillar sig att just de är guds gåva till mänskligheten. Och det är vi föräldrar som slagit i dem det.

Nu får vi stå vårt kast. Nu när generationen född på åttiotalet kliver ut i den bistra verkligheten, utanför pappas famntag.

Enligt forskarna, som för övrigt kallar våra åttiotalsbäbisar för ”Generation Y”, är det en samling kräsna, krävande och ambivalenta ungdomar som kliver ut på arbetsmarknaden. De är förvisso också ambitiösa och kreativa, även om det inte är huvuddragen.

För att sammanfatta barnen är de uppvuxna i ett ständigt kommunicerande samhälle med ett enormt utbud av varor, utbildningar och billiga flygresor till Balis och Cyperns barer med färgglada paraplydrinkar. Det egna sociala nätverket, alltså kompisarna, både de verkliga och de virtuella, är navet kring vilket allt snurrar. Den egna kompetensen betraktas ofta som hög, inbillad eller verklig spelar ingen roll.

Det här är generationen som ifrågasätter omgivningen – Generation Why. Till skillnad från kollegorna i den ironiska Generation X, de från sjuttiotalet, de som tillbakalutat har flinat åt oss medelåldringar, vill Generation Y helst snabbt tjäna pengar, gärna utan större ansträngning.

I detta perspektiv är inte ett fyrtiotimmarskneg på den lokala stormarknaden det mest lockande.

När jag nyligen såg den guldbaggebelönade filmen Darling fick jag en bra bild av denna tidsanda.

För den som till äventyrs inte har sett Darling handlar den om Eva, en blaserad flicka som fått för mycket av allt, utom det hon behöver. På McDonalds lär hon känna Bernhard, en man i övre medelåldern, som genom skilsmässa och arbetslöshet har hamnat i hamburgerbranschen. Den till självutplåning snälle och försynte Bernhard gör allt för att vara alla till lags. Att hus, hem och jobb rämnar får man ta med jämnmod.

Så är det. Vi hjälper och stöttar där det behövs. Och de som stöttas tar det för givet. Det är ju så vi alltid har gjort med våra åttiotalssmåttingar. Eller hur?

Nu går de ut i arbetsliv eller högre utbildning. Vad kan vi andra förvänta oss då? Jo, att de kommer att se kneget och plugget som en arena för självförverkligande, inte som plikt eller rättighet. Lojaliteter förändras, auktoriteter ifrågasätts, individualismen blir starkare och image och sociala nätverk kommer att styra till exempel konsumtion. Det innebär också att kyrkor och politiska partier får svårare värva medlemmar. Generation Y köper inte ett helt paket med åsikter. De plockar åsikter precis som smågodis, lite här och lite där.

Och vi dinosaurier får lära oss att tänka i lite nya banor. Det är nyttigt.

Mats Palmquist