Det vet man ju, hur ungdomar är.
På ett tjugofemårskalas sitter vi och pratar några stycken. Om mobiltelefoner, dator, chat och facebook och annat modernt. Jag är lite rädd att jag ska framstå som mossig och, ja, lite dum i huvudet.
”Det är ju helt sjukt. Här sitter man framför datorn på jobbet hela dagen. Sen kommer man hem, ropar hej och rusar in till datorn och börjar chatta? Helsjukt”.
Säger en tjej i födelsedagsbarnets ålder.
”Ja”, fyller en annan i, ”och många gånger vet man inte ens vem som är i andra änden. Man borde faktiskt göra nåt åt det”.
”Jag har ingen dator hemma. Och jag tänker banne mig inte skaffa någon heller. Det där med datorer är överskattat och börjar bli fånigt”, säger en kille i min dotters ålder.
”Jag har heller ingen, men jag måste nog skaffa en till hösten när jag börjar plugga”, säger en tredje tjej. ”Fast jag har ingen lust, men man måste ju göra så mycket i skolan via internet. Det är ju inte klokt egentligen”.
Vid det här laget har jag tappat hakan. Jag tror inte mina öron.
Jag behöver inte göra min röst hörd, de har fattat poängen ändå. Lite skamset konstaterar jag att jag nog är den i sällskapet som är den störste internetkonsumenten och meste datormissbrukaren. Jag som skulle kunna vara deras pappa.
Då kommer det.
”Det som är värst av allt är mobiltelefonerna. Det har gått alldeles för långt. Det har gått fullständigt över styr. Man är ju totalt beroende, det är som knark.”
På internet, denna välsignade källa till kunskap, hittar jag följande tjuvlyssnade konversation. Det är en kille och två tjejer, alla i tjugoårsåldern, som sitter på ett kafé och fikar.
Kille: ”Alltså, folk som inte kan skilja på dator och data borde få en gaffel i ögat!”
Tjej: ”Vaddårå? Det är väl samma sak.”
Kille (tydligt): ”Nej! En dator? är en maskin? som lagrar? data.”
Tjej: ”Dator, data. Same shit, different name!”
Kille: ”Jaha, så det är samma sak som om jag är ute på krogen och ska ragga på en tjej och säger: Hej, får jag våldta dig?”
Tjej: ”Nej, en dator, datan.”
Kille (upprört): ”Du kan inte göra så, gå runt och säga fel saker! Varför ska det accepteras?”
Tjej: ”Du hänger upp dig på bagateller!”
Kille (ännu mer upprörd): ”Vaddå bagateller!?”
Kanske vi ändå inte är förlorade. Kanske det finns hopp.
Kanske vi går mot en tid då ungdomar gör som ungdomar alltid har gjort, ifrågasätter den rådande ordningen, bryter mot konventionerna och gör uppror mot etablissemanget.
På nästa tjugofemårskalas ska jag ha med mig en gammal telefon med petmoj som present.
Det kommer att bli uppskattat.
Om jag fattat det hela rätt.
