Artrikt i Bohuslän

Kanske inte med stora ståtliga torskar eller kämpaglada guldskimmrande blekor men det simmar andra spännande arter utmed branta klippväggar. Fiskar som knäcker spön på löpande band!

Ofta hör man talas om hur bra det var förr och hur dåligt allt blivit nu på senare år. Detta utlåtande gäller i allra högsta grad för vår en gång så fiskrika västkust. Bestånden av framförallt torskfiskar har minskat katastrofalt och är idag bara en spillra av vad det en gång var. Nu är det ju tur att vi fortfarande aktiva sportfiskare hittar nya vägar som ändå ger spännande fångster i vad som många kallar ett "dött hav".

När jag förra året, efter flera års väntan fick chansen att testa på fisket efter bohusläns tuffaste kustfiskart, visste jag redan efter första hugget att jag skulle bli fast. Arten var berggylta. Berggyltan tillhör släktet läppfiskar och lever av snäckor, kräftdjur mm som växer och lever i anslutning till branta klippväggar. I samma släkte finns även blågyltan samt diverse mindre arter som kallas snultror. För sportfiskaren är det främst berggyltan och blågyltan som utgör målen för riktat fiske. Berggyltan blir störst av våra läppfiskar och når längder uppemot 50-55cm. Blågyltan i sin tur blir bara upp till knappa kilot men är liksom kusinen berggyltan, exotiskt vacker.

Under mitt första möte hade jag lyckan att landa fina exemplar av båda arter och vid senare försök även några riktiga "specimens". Vid årets första berggyltafiske fick vi bevis för hur starka dessa förhållandevis små fiskar är. Under dagen gick två spön till och med av när dessa starka fiskar satte den relativt kraftiga utrustning på prov. Själv klarade jag mig från knäckta spön denna gång men jag knäckte å andra sidan ett spö under sista passet förra året.

Våra största från årets första pass vägde 1480 resp. 1600 g. En berggylta på över kilot är stor och en över 1,5 kg är mycket stor! Svenska rekordet hålls av vår egen Bo Hall och lyder på 2,3 kg. Den fisken togs redan 1978.

Peter och Lars årliga kusttävling

Peter Magnusson, Sandared och Lars Persson, Borås åker flera gånger varje år iväg på en högst intern fisketävling uppe i Bohuslän. Massor av arter har det blivit genom åren med rariteter som hälleflundra och randig sjökock mm. Sensommarens tävling bjöd dock inte på några såna spektakulära fångster men däremot en rolig incident som nog många av oss känner igen från egna fiskeupplevelser. Peter beskriver själv händelsen så här:

"Lars hade lagt ifrån sig spöet en bra bit upp på klipporna på ett vanligtvis säkert ställe. När det dessutom var minimalt med napp så var det ingen större tanke på riskerna med att det fiskade av sig självt. Plötsligt såg vi spöet, helt nytt dessutom, fara iväg med en farlig fart nedför klippan och ut i vattnet. Där fortsatte det en 10 – 15 meter ut och drogs därefter ned i djupet. Jag funderade en kort sekund på att hoppa i efter men avstod då hela området kryllade av brännmaneter samt att det troligtvis var rejält kallt i vattnet. Det var bara att inse att grejorna var förlorade!

Vad händer då – jo, spöet flyter upp igen och lägger sig och guppar på ytan sådär lagom retligt. Lars är snabb i tanken och kastar omgående ut med ett annat spö och tamejtusan lyckas han inte kroka det flytande spöet rakt i en ögla.

Därpå kan han veva hem det nyss förlorade spöet och dagen är räddad! Nu var det inte bara det att spöet kom upp. Även den fisk som dragit med sig spöet i djupet satt kvar på kroken! Det var ingen 50 kgs hälleflundra som man kanske kunnat tro utan en lite makrill på 3 hg. Snacka om starka fiskar! Det var inte slut med det. Den lilla rackaren avgjorde dessutom arttävlingen till Lars fördel! I september drar vi iväg nästa gång och hoppas då på lite bättre firrar. Vi ska då dessutom hålla bättre koll på våra spön!"

Fredrik Larsson