X-men som tänker efter före
Det är också kärnfrågan i serien om X-men: kommer vår genetiska utveckling att leda oss framåt, eller bara förgöra oss? Mänskligheten är rädd för det nya, det ovanliga. X-männen, mutanterna med alla sina nya egenskaper, ses som fiender. Men är inte all vår vapenfixering och teknik, etter värre?
Den sjunde filmen om X-men ( fyra till är på gång!) startar 50 år framåt i tiden. Det är nästan bara mutanter som överlevt, tack vare deras förmåga att manipulera tiden.
Kärntrusten – professor Charles Xavier och Eric Lehnsherr, Magneto – skickar en dämpad Wolverine tillbaka till 1974, strax efter freden mellan Vietnam och USA. Det är då som kriget mot mutanterna börjar, och det är en enda våldshändelse som startar det. Wolverine måste tillbaka för att ändra denna enda händelse och med det stoppa kriget.
För att göra det måste han övertyga Xaviers och Magnetos unga upplagor om att samarbeta. Och bättra sig. Men går det att ändra framtidens förflutna? Eller det förflutnas framtid?
Filmens upptakt med patrullerande dödliga robotar och människor förvisade till underjorden – det känner vi igen från Terminator-filmerna. Precis som idén om att skicka meddelande till sig själv från en krigshärjad framtid där man redan har facit i hand.
Allt går inte att lösa med våld är sentensen. Det krävs förstås en lång, ogenerat actionfylld sträcka för att bevisa det, ett sätt att äta kakan och ha den kvar.
Men det finns ändå en vekare filosofisk ton i filmen, ett inslag av eftertanke och – som vanligt – en sorts moralisk hyllning till lidande för att uppnå högre mål. Nu är det Xavier som måste stå ut med sin smärta för att bli upphöjt god, medan Wolverine klarar sig hyggligt undan.
X-men-fantaster lär inte bli besvikna. Inte så många andra heller.
X-men: Days of future past är magnifik bildmässigt och manuset skickligt hopvävt med de tidigare filmerna.
Det är fortfarande en film där fem sekunders tystnad blir en chockerande effekt, men kvoten mellan berättelse och dånande effekter är riktigt uthärdlig.
Det är bara att ge sig inför mutanternas kamp.
Inger Melin
