Stillsamt kammarspel

Ett vackert kammarspel om två människor som har träffats en gång om året i 30 år. Vi får träffa Maria och Mikael på ett hotellrum när de är 50 plus. De har bytt städer, egentligen aldrig diskuterat framtiden förutom när nästa möte ska ske. De kollar sina kalendrar och planerar. ”Sent i oktober skulle passa mig bra”, kan det låta.

Men allt ställs på sin spets. Dels när Maria säger att det nog är sista gången de ses och dels när Mikael säger att han har skilt sig från sin fru för ett halvår sedan och inte berättat. Dessutom planerar han att de ska flytta till Frankrike ihop. Plötsligt blir allt för seriöst, för komplicerat, för nära. Båda märker att situationen är ohållbar och stillsamt frustrerande, men för stunden är det passionerat och riktiga känslor.

Den oundvikliga svartsjukan ruskar om, distansförhållandets komplexitet bubblar upp till ytan för första gången.

Filmens tillbakablickar är tillfälliga glädjestunder och är oftast lyxiga vistelser på hotell. När Maria och Mikael pratar med varandra flimrar minnena förbi medan läpparna är stilla. På så sätt tas vi lättare in i parets tankevärldar. Ett klassiskt filmknep som är rasande vackert om det görs på rätt sätt. Man undrar hela tiden hur det ska sluta, känner att samtalen skulle kunna pågå hur länge som helst. Det knyts ihop utan att bli sentimental sörja.

En gång om året är en pratig och frankofil film i sin bästa bemärkelse. Dramat skulle fungera lika bra på en teaterscen. Det är både finstämd, rakt och rörande. Det ska bli väldigt intressant att följa långfilmsdebutanten Gorki Glaser-Müller.

Fredrik Söderlund