Relationer på glid i skidparadis

Det handlar trots allt om en komisk tragedi med psykologiskt djup om uppblossande relationstrassel i familjevänlig skidresemiljö.

Upplägget är smått genialiskt. Utgångspunkten är en utebliven katastrof.

En perfekt kärnfamiljskonstruktion, bestående av pappa Tomas (Johannes Kuhnke), mamma Ebba (Lisa Loven Kongsli) och deras två barn, är på semester i Alperna. Sittandes på en uteservering blir de vittne till en lavin. Plötsligt ändrar snömassorna riktning, tycks komma rätt emot dem.

Spänningen övergår i skräck. Då sliter Tomas åt sig sin mobil och springer därifrån för att rädda sig själv. Det är en intensiv scen, filmad i en utdragen tagning med stillastående kamera på typiskt Östlund-manér.

Men så avtar lavinen. Faran blåser över. Förläget går Tomas tillbaka till sin fru och sina barn med insikten om att han övergett dem då de behövde varandra som mest. Och något är för alltid förändrat mellan dem.

Denna situation och dess efterspel är av precis sådant prekärt psykologiskt slag som Ruben Östlund, den kanske mest spännande regissör vi har i detta land, älskar att försätta oss i.

Hans filmer, som De ofrivilliga och Play, borrar sig modigt in i mångbottnade framställningar av komplexa ämnen. Med sin personliga blick, som paradoxalt nog kan kännas både distanserat betraktande och djupt intresserad på samma gång, synar han allmänmänskligt beteende i den moderna samhällslabyrinten.

Framför allt är Turist en dissekering av mansrollen. Hur betraktas manlig svaghet? Vilka förväntningar råder på könet? I vanlig ordning presenterar Östlund oss inför olika frågor och överlåter till publiken att fundera över svaren.

Jämfört med hans tidigare filmer är humorn mer framträdande än ångesten, även om dessa två lägen möts i Tomas patetiska beteende. Efteråt vägrar han erkänna sitt fega handlande för sin fru, halvljuger fram komiskt desperata ursäkter om att "det är intressant att man kan uppleva samma situation så olika".

Till sist bryter han ihop i en av filmens mest omtalade scener. Det börjar som ett tillgjort gråtande, slutar i okontrollerat bölande när alla hämningar släpper. Det känns först överspelat, men när barnen kastar sig över honom för att trösta förvandlas det till en av filmens starkaste stunder.

Helt klart är Turist det roligaste Östlund gjort. Kanske är det därför man först upplever den som lite grund.

Omedelbart efter visningen lutade jag åt ett lägre betyg. Men i efterhand växer den sig starkare.

På så sätt kan man likna filmen vid sin centrala lavinscen. Även om den aldrig träffar med full kraft direkt på, så är det ändå en omskakande upplevelse som sätter många spår och väcker stora frågor.

Mats T Olsson