Annons
Nyheter

Maktbegär som spårar ur

Senast Nicolas Winding Refn och Ryan Gosling gjorde en film ihop (Drive) fick den stående ovationer på filmfestivalen i Cannes.
Andra samarbetet, Only god forgives blev mestadels utbuat.
Nyheter • Publicerad 31 maj 2013
Foto: 
Foto: 
Foto: 

Nog finns det fog till varför den väckte så starka reaktioner – men någon dålig film är det inte.

Only god forgives har många likheter med Drive, men är inte i närheten av att vara lika subtil och fulländad.

Annons

I Drive var våldselementen överraskande, de slog ner som en bomb i det melankoliska.

Här finns så brutalt utdragna våldsscener att du måste titta bort för att inte få bestående men. Scener som får amerikanska tortyrfilmen The Hurt Locker att te sig lika lättviktig som en Disneyfilm i jämförelse.

Det hade varit lätt att avfärda Only god forgives som en enda stor våldsorgie. Men sanningen är den att det finns en poäng med allt äckelpäckel vi får se: att tanklösa handlingar får konsekvenser.

I centrum står en amerikansk knarklangarfamilj i Thailand. Sadistbrorsan Billy roar sig med att göra illa unga, kvinnor (varför får vi aldrig veta) – och när han själv blir mördad sätter det igång en enda lång kedjereaktion av hämndbegär.

In stiger den iskalla, totalt empatistörda morsan (lysande spelad av Kristin Scott Thomas) som är så otäckt beräknande att det vrider sig i magen av hennes blotta uppsyn.

Hon uppviglar den yngre brodern, Julian (Ryan Gosling) att hämnas sin brors död. När han försöker förklara att brorsan faktiskt våldtog och mördade en 16-årig tjej svarar mamman mycket kyligt:

– Han hade säkert sina skäl.

Only god forgives handlar om ett eskalerande maktbegär.

Man kan även se den som en slags kritik över den vita mannens erövningslusta. I för- och eftertexter är samtliga namn skrivna på thailändska – kanske som ett försök att jämna ut den skeva maktbalansen?

Estetiskt är filmen ett mästerverk. Fotot badar i snygga neonfärger och Winding Refn filmar som vanligt sina obehagliga mardrömsscener i långa korridorer med utsökta tapeter.

Annons

Det som det främst faller på är manuset – som har skrivits av regissören själv. Han må ha en utsökt känsla för det estetiska, men någon skarp historieberättare är han tyvärr inte.

Only god forgives är således en klassisk hämndstory. Kanske bara lite snyggare och våldsammare än vad du är van vid.

Vedrana Sivac
Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons