Fincher förvaltar Millenniumsuccén väl

Att de flesta redan har sett den svenska förlagan Män som hatar kvinnor låter oss också enas i hederlig svensk ödmjukhet – vi vill alla se hur mycket bättre det blir när de riktiga proffsen från Hollywood jobbar. Kommer Stieg Larssons succéberättelse äntligen att leva upp till sin fulla potential? Kommer David Fincher att få hela den svenska actiongenren att se ut som Åsa-Nisse?

När det lyxigt oljesvarta introt sparkar igång mot Trent Reznor och Karen O’s brutalt tunga version av Led Zeppelins Immigrant song känns det onekligen så. När sluttexterna rullar drygt två och en halv timme senare är jag inte lika övertygad.

På det stora hela är dock The Girl With the Dragon Tattoo en bättre film än Män som hatar kvinnor.

Tempot är högre och fotot utsökt, inte minst kameraåkningarna genom det svenska vinterlandskapet. De många och råa våldsskildringarna låter David Fincher glänsa i sin paradgren, ett par av scenerna lär ta tid att skaka av sig.

Även castingen är flera klasser bättre här. Daniel Craigs uttryckslösa spel är helt klart att föredra framför Michael Nykvists konstanta nyvakenhet. Rooney Mara lyckas göra Lisbeth Salander betydligt mänskligare och råare än Noomi Rapace, även om ett par manusändringar gör hennes person mindre intressant. Här gullar till exempel Salander och Blomkvist i scen efter scen som vilket par som helst. Där går en stor del av spänningen dem emellan förlorad, vilket också gör slutscenen något ologisk och påklistrad.

Så vilken sorts bioupplevelse blir då denna Hollywoodversion för en svensk?

Jo, klart underhållande, om än inte alltid på det avsedda sättet. Det haglar nämligen lustiga detaljer att haka upp sig på, som när de engelska nyhetsuppläsarna tar en sekunds tankepaus innan de försöker uttala ett namn på övertydligt korrekt svenska, eller när Per Myrbergs rollfigur Harald trevar efter det rätta uttalet av Mikael Blomkvists namn (”Bloom?blåm..?”) och får svar på tal av Daniel Craig (”Blåmmquist”).

The Girl With the Dragon Tattoo är övertygande, men inte omskakande. Att det lilla sista fattas kan varken Fincher eller någon annan i hans team beskyllas för. Manuset har helt enkelt inte en avslutning som är rafflande nog för att matcha resten av historien. I en deckarroman funkar en kort slutfajt utmärkt. I en actionthriller krävs det en lite rejälare eller mer oväntad smäll, Finchers eget mästerverk Seven är ett utmärkt exempel. Här framstår upplösningen mer som slutet i valfritt deckaravsnitt på teve. Ingen i hela Hollywood kan ändra på det.

Joel Sjöö