Familjevänligt sci fi-äventyr
Oftast finns två troliga förklaringar. Att filmen är omöjlig att marknadsföra. Eller att den är så misslyckad att det inte anses mödan värt att spendera ytterligare miljoner på reklam. I stället låter man produktionen självdö i biobruset medan finansiärerna tittar åt andra hållet och ber till Gud att filmen ska tjäna tillbaka så mycket som möjligt på dvd-försäljningen i Asien.
I fallet John Carter är orsaken grumligare, eftersom den varken borde vara svår att marknadsföra och dessutom är långt ifrån misslyckad. Ett familjevänligt hejdundrande sciencefictionäventyr fullt av action, romantik och lyxiga datoreffekter. Vad är problemet, liksom?
Till grund för filmen ligger Edgar Rice Burroughs gamla böcker om en revolverman från vilda västern som teleporteras till Mars och hamnar mitt i ett inbördeskrig mellan planetens olika invånare. Här finns en vacker prinsessa (Lynn Collins), en elak skurk (Dominic West) och märkliga rymdvarelser. Givetvis vilar hela planetens öde i händerna på John Carter själv.
Taylor Kitsch axlar denna huvudroll med en maskulin pondus värdig en interplanetär hjältefigur. Ironiskt nog framstår själva handlingen som ett plagiat på alla fantasyepos man någonsin sett –Star Wars, Avatar, Sagan om Ringen, Conan – trots att det i själva verket är Burroughs historier som inspirerat många av dem.
För regin svarar Andrew Stanton (Wall-E, Hitta Nemo). Hans snitsiga handlag visar på både komisk tajming och en skarp känsla för berättande. Värre är det med dialogen, full med avskräckande nördjargong av typen ”Zodangas jeddak tänker krossa Helium och då faller också Barsoom!”. Man hör att de pratar, men fattar knappt vad de säger och bryr sig bara marginellt.
I stället får man försöka se filmen för vad den är. En Disney-fierad Bolibompa-version av Avatar för alla med barnasinnet i behåll. Och som sådan fungerar den riktigt bra.
Mats T Olsson
