Annons

Margareta fortsätter med sitt handarbete

Hon är 92 år men bor fortfarande i eget hus och klarar sig själv.
Margareta Pettersson betraktar sitt liv. Om att plötsligt få två fosterbarn. Om livslång vänskap i olika former. Om sitt stora intresse.
Sandared • Publicerad 29 oktober 2019 • Uppdaterad 12 november 2019
Ett skåp hemma hos Margareta Pettersson är fullt med dukar, handsydda lakan och mycket annat hon har gjort genom åren. ”Jag har alltid haft något i händerna att pyssla med.”
Ett skåp hemma hos Margareta Pettersson är fullt med dukar, handsydda lakan och mycket annat hon har gjort genom åren. ”Jag har alltid haft något i händerna att pyssla med.”Foto: Pelle Boersma

Egentligen är ju 92 bara en siffra. Huvudet och kroppen hänger med, men Margareta ser det ändå med lite vemod:

– Nackdelen med att bli gammal är att alla vänner också blir gamla och dör ifrån en. Så jag har inte så många vänner kvar.

Annons

Margareta har åldrats in i en tid då väldigt många känner sig ensamma.

– Förr behövde vi varandra och umgicks alltid på olika sätt. Idag har man en app i sin mobiltelefon. Ja, jag har ingen förstås, jag kan nog knappt ens stava till det, säger hon och skrattar.

Hon bor fortfarande kvar i sitt hus. De byggde här 1957 så hon har bott här i 62 år.

– Det är det enda huset i området som inte är tillbyggt eller ombyggt. Lennart, min man, dog 1995. Då var vi fem änkor som bodde här samtidigt, nu är vi bara två kvar.

I sitt arbetsliv jobbade hon 28 år som sömmerska med att sy allt möjligt som skjortor, byxor, kappor och festklänningar.

”Då kom de båda barnen och frågade om vi ville ha dem. Gissa vad man svarar då? Vi tog hem båda två och det har vi aldrig ångrat.”

– Jag har nog sytt allting utom päls. Men jag har alltid varit nyfiken och velat lära mig mer och mer.

Hon var på en ateljé det sista tills hon slutade jobba 1977. Då kom barnen in i hennes liv.

Margareta hade ett par bekanta vars två unga flickor hade det jobbigt och inte kunde bo hos sina föräldrar:

– Då kom de båda barnen och frågade om vi ville ha dem. Gissa vad man svarar då? Vi tog hem båda två och det har vi aldrig ångrat, även om det var konstigt att plötsligt stå med två skolbarn när man hade fyllt 50.

Själv var Margareta nummer tre av fyra syskon där det var 19 år mellan den yngsta och äldsta.

Annons

– Idag är det bara jag av dem som lever. Vi hade det bra hemma, vi hade väldigt snälla föräldrar, minns Margareta.

Hennes farfar var knekt i Sätila. När han slutade fick han köpa en bit jord, nära Ramhultafallet i Sätila så där är hon uppvuxen på en gård:

– Jag var ofta med pappa i ladugården och har alltid haft djur omkring mig. När vi flyttade hit hade vi katter och sen schäferhundar i 35 år. Vi hade en del valpkullar och har även sålt valpar till polisen.

Hon föddes ungefär samtidigt som man började sända radio över Sverige.

– Det fanns självklart ingen tv, så man satt på kvällarna och höll på med handarbete samtidigt som man lyssnade på radion.

Handarbetet har hållit henne sällskap genom hela livet. Margareta öppnar ett skåp som innehåller tusentals timmar av tålmodigt arbete i form av att sy, virka väva, brodera, sticka och annat.

– Jag har alltid haft något i händerna att pyssla med, säger hon och vecklar ut dukar och annat över bordet.

Margareta visar en svart skrivbordsduk som är broderad med mönster i guld och rött.

Det här broderade Margareta när hon gick i småskolan.
Det här broderade Margareta när hon gick i småskolan.Foto: Pelle Boersma

– Den här gjorde jag i småskolan. Alla flickor höll ju på med sådant då.

Som barn gick hon i skolan varannan dag i sju år med samma lärarinna. Midsommar 1942 blev hon konfirmerad och på hösten hälsade hon på sin äldre syster som bodde och jobbade i Borås.

Annons

Systern hjälpte Margareta att få sitt första jobb…

– Jag blev barnflicka i en familj med två små flickor och hade var tredje söndag ledig. Den första lediga söndagen hade jag inte fått någon lön ännu och de frågade vad jag skulle hitta på. Jag svarade att jag går nog ut och tar en promenad, det kostade ju inget.

Ena dottern i huset berättade att hon hade en kompis vars äldre syster var ungefär lika gammal som Margareta.

Tonåringen från Sätila tog ett steg som påverkade resten av hennes liv:

– Jag förstår inte än i dag hur jag vågade gå dit och knacka på, men hon ville gärna följa med ut och gå en bit. Vi höll ihop från den dagen till två dagar innan hon dog för runt tio år sedan. Det blev en livslång vänskap.

Margareta beskriver att hon dansade sig genom tonåren. Hon var mycket på långpromenader med Borås Friluftssällskap där det blev många nya bekantskaper.

Ganska snart träffade Margareta sitt livs kärlek Lennart. Det var under kriget och förhållandet höll i alla decennier trots att han var i väg 1,5 år på beredskap vid norska gränsen.

Hon tar fortfarande fram lite handarbete ibland, men det är sällan. På frågan vad hon gör på dagarna svarar Margareta med ett skratt:

– Nej, det är inte mycket, men jag får dagarna att gå. Jag lagar all min egen mat. I dag har jag gjort ett storkok grönsakssoppa, det blir många portioner så jag fryser ner en hel del.

Pelle BoersmaSkicka e-post
Så här jobbar Borås Tidning med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons