Hon gör sina skulpturer mitt ute i skogen

Marta Runemark ville bo där vägen tar slut och det gör familjen nu. Byägen fram till gården blir smalare och smalare. Till slut slingrar den fram mellan snöiga stengärdsgårdar. Väl framme möts vi av den ystra, kärvänliga valpen Cora vid sidan av matte själv.

Vi börjar i ateljén och hon ler åt min förvåning över att det inte finns högar av sönderrivet tidningspapper överallt. Det är ju papier-maché hon arbetar med.

– Det skulle nog bli väldigt ojämnt, säger Marta Runemark och beskriver materialet. Det är snarare papperslera med krita i. När man fuktar det fungerar materialet som lera.

Skulpturerna blir släta, eller så släta som konstnären vill. Den stora hästen på bordet har en yta, vars struktur starkt påminner om hästens päls.

– Hästar är för tillfället mitt tema. Relationen häst och människa har en väldigt lång historia. Och så är det det skulpturala. När jag har gjort en skulptur leder den fram till en annan.

Marta Runemark är konstnär på heltid och arbetar hela dagarna i den stora ateljé.

På arbetsbordet står också en liten häst. Kring ett skelett av ståltråd byggs en ryttare, med hjälp av fingrarna eller favoritredskapet en liten brevkniv från 1800-talet.

– Jag har fastnat för gamla cirkusfotografier, säger hon och berättar hur hon inspireras av gamla mästare som Hieronymus Bosch, Albrecht Dürer och Jan van Eyck, vid sidan av Leonardo da Vinci. Ofta återkommer hon till hans tekniska lösningar när hon ger sina hästar vingar.

Bildkonstnärer kan drabbas av att något grafiskt blad försvinner i samband med en utställning. Det händer inte Marta Runemark. Skulpturerna förankras säkert. Däremot kan något ändå gå sönder.

– Ett par hörde av sig om en skulptur som hade gått sönder i en flytt. Jag tog hem och reparerade den. Det var roligt att se den igen, hade nästan glömt den.

Någon högre konstnärlig utbildning har hon inte. Studerade efter grundskolan vid Falkenbergs konstskola och Halmstads fria målarskola.

– Det var då, när jag var 16 år som jag kände att skulptera med händerna var mitt uttryckssätt. Jag sökte till Valand, men var för ung.

Lite längre fram blev det Hantverkets folkhögskola i Leksand och en metallkurs.

Som ung konstnär ville hon vara anonym och bedömas efter sitt eget skapande, så hon bytte efternamn. Det kan låta märkligt, men förklaringen ligger i att båda föräldrarna, Roj Friberg och Lena Permér var etablerade bild- respektive textilkonstnärer. Hon tog sin mormors mors efternamn Runemark.

– Hon hette faktiskt också Marta.

Uppväxten i den skapande familjen med konstnärsvänner och resorna till utställningar i Sverige och runt om i Europa skulle med tiden öppna många dörrar.

– Jag fick under uppväxten de många kontakter andra får på konstskolorna.

Första utställningen var på Bildgalleriet i Varberg 1992. Den första separatutställningen skedde fem år senare på Galleri Rosengången i Lerum. Sedan dess arbetar hon som konstnär på heltid.

– Jag har också gjort en utställning med horn, säger hon med en gest mot en hylla där noshörningshorn av blandteknik är placerade.

De står som en kommentar till den olagliga jakten på bjässarna.