Manlighet under ombyggnad
När jag var liten lekte vi mamma pappa barn. I min radhusförort var vi rörande överens om hur en familj skulle se ut. En mamma, en pappa, och minst ett barn. Som pappa tog man på sig hatten (kvarglömd toppluva), greppade portföljen (platskasse från handelsboden) och gick till jobbet, det vill säga försvann bakom hörnet. Som mamma var ens främsta uppgifter att skälla, vara lillgammal och hålla ordning i vårt lilla krypin under rutschkanan. Om man var barn blev man nerbäddad i sandlådan. Där fick man ligga och sova middag under större delen av leken.
Sådan var vår bild av familjen under det tidiga 80-talet. Men kvinnan har avancerat sedan dess och barnet får ta allt mer plats. Och nu verkar det som om även mansrollen har börjat ifrågasättas. Zanyar Adami startar ny tidskrift för feministiska män och pappaföreningar sitter med i debattprogrammet Argument var och varannan vecka. Utbudet av skönhetsprodukter för män har fullständigt exploderat, även om de fortfarande måste säljas genom reklamfilmer där modellen öppnar med ”I love action!”. Kanske är det för tidigt att tala om en ny mansroll, men ett utforskande är definitivt i antågande.
Detta ser man inte minst i förra årets bokproduktion. En hord författare har börjat leverera en mer problematiserad bild av mannen. Ronny Sandahl skriver om dem som aldrig sa hora, Gunnar Ardelius skriver ungdomsböcker om kärlek och Daniel Möllberg skriver om den långa vägen tillbaks efter separationen från fru och barn.
I sin Augustprisnominerade bok Mig äger ingen minns Åsa Linderborg sin pappa, han som uppfostrade henne efter att mamman givit sig av. Han som gjorde sitt bästa trots ett hårt liv med slitsamt arbete och alkoholproblem.
Det är en motpolens människa som målas upp. Åsas pappa Leffe är sinnebilden för arbetarrörelsens stiliserade bild av Arbetaren. Han har härdade händer och stora muskler som han ofta vill att Åsa skall beundra. ”Såna muckler har bara Pippis pappa och din!” Hennes pappa är starkast i hela världen, han kan lyfta en hel Volvo. Och det är genom sin fysiska styrka han får sitt värde och erkännande. Men samtidigt lider denna starka man helvetets kval över att ha blivit lämnad av kvinnan han älskat så innerligt. Sorgen står som ”en ständigt värkande påle av iskallt stål” i hans kropp. Han kommer aldrig över sorgen och ensamheten.
Leffe håller hemmet rent och pyntat samtidigt som han står och svettas vid härdarugnarna på Metallverken. Han duschar aldrig men är däremot noga med rakning och frisyr. Han städar jämt, något Åsa aldrig får berätta för någon. Han pinkar fränt gulbrunt urin i köksvasken och pysslar med sidenblommorna som står på spetsdukar i fönstren, dukar han aldrig kan bekänna att han köpt själv, som han aldrig ens kan erkänna att han tycker om.
Han besöker kissluktande pissoarer efter att han handlat petunior för att påminna sig själv om att han är man. Han busvisslar på tjejer för att bevisa detsamma. När han pratar med barn är han mjuk och gullig för att så fort barnet gått klaga på den jävla ungen med sitt dumma prat. Han är både och, mjuk och hård till ytterlighet, inte ensidigt tecknad som många andra manliga romankaraktärer. Han är en verklig man som lider och gråter och klappar och ljuger och super och kämpar. Som är stolt över sin vackra handstil. Och romanens Åsa bemöter honom med hela känslospektrat, hon känner hat, ömhet, empati, äckel, beundran, skuld och framför allt en oövervinnelig kärlek.
Leffe är ingen feminist. ”Nej så fan heller!” Han har inget emot jämställdhet men tycker att det blir för mycket med allt det där ”kvinnotjafset”. Han stirrar sig blind på sitt eget öde och kan inte acceptera den allmänna uppfattningen att kvinnor drar det tyngsta lasset när det gäller hem och barn. Han uppfostrar ju själv sin jänta. Han förkastar hela idén om kvinnans underordning, hans fru hade ju bara stuckit.
Åsa tar hand om sin pappa lika mycket som han tar hand om henne. Ger honom matpåsar när hon är vuxen och sörjer för hans känslor när hon är yngre. Tackar ja till godis hon egentligen inte vill ha för att inte göra honom ledsen, håller hans hemligheter för sig själv. Tiger om hans självbedrägeri och opponerar sig inte när han tar hennes sparpengar eller säljer hennes cykel. Hon bjuder inte in honom på sin disputation för att hon vet att han kommer att skämmas över sig själv och sin tandlösa mun.
Traditionellt sett har mannen identifierat sig med sin yrkesroll. Och den aspekten är påtaglig i boken. Hela Leffes självkänsla ligger i yrkeskickligheten. Åsa får gå till dagis med feber, om någon av fröknarna envisas med att ringa Leffe protesterade Åsa: ”Det går inte! Pappa är härdarmästare, ingen kan göra stålet om han är borta.” Han jobbar hårt, får ofta beröm av chefer och beundras av syskonskaran för sin styrka och strävsamhet. När han sjukskrivs långa perioder på grund av dåliga nerver och alkoholproblem blir han rastlös och ångestfylld och ställer sig och stryker allt innehåll i linneskåpet. Han vet inte vem han är utan sitt arbete. Ännu värre är det när han blir friställd. ”Hela hans identitet och stolthet låg i stålet och ugnarna. Nu skulle han inte längre vara härdarmästare eller ens metallarbetare. Vem skulle han då bli?”
Men han är någon. Han må vara arbetslös men han är inte värdelös. Han är Åsas pappa. Och så mycket mer därtill, boken är en attack mot hela kärnfamiljstänkandet. Pappa Leffe är den som tar mössa och väska och drar iväg till jobbet. Han är den som håller ordning i hemmet. Och han är den som sover middag hela helgerna, utslagen av alkohol. Berättarperspektivet glider från ett barns idealiserande blick till en tonårings hat mot en far som inte kan ta vara på sig själv. Det slutar i en vuxen dotters dåliga samvete gentemot en far som hon inte kunnat hjälpa.
Ett annat exempel på en mansroll i förändring ser vi i Staffan Malmbergs debutroman Aj människa. Huvudpersonen Markus är rädd för människor. Hans talan förs generellt av hans mormor. Hon jagar, spottar snus och är besatt av Motorjournalen. Han har ett krossat hjärta, blir aldrig arg och ber alltid om förlåtelse. Hon bokar slutligen in honom hos en psykolog. Säger åt honom att klippa sig och skaffa ett jobb.
Bokens underrubrik lyder: ”En liten roman om hjärnan, den olyckliga kärleken och Jarl Alfredius.” Markus befinner sig i en kris som utlösts efter att han blivit lämnad av sin flickvän. Traditionellt är kvinnan ofullständig utan mannen medan mannen är hel i sig själv. I Markus fall är det tvärt om. Han har stagnerat i det tomrum som kärleken lämnat efter sig, ett tomrum som tycks ha slukat hans språk. ”Det har blivit mycket värre sen hon försvann. På något konstigt sätt bröts förbindelsen mellan de inre och de yttre orden.” Det är som om hon var en nödvändig länk i hans språk och när hon gick tog hon med sig hans förmåga att forma orden. På det sättet tog hon med sig en del av hans subjektivitet, hans förmåga att handla i världen utanför, den sfär som traditionellt tillhör männen. I hans dagdrömmar kommer en man från Hälsoinstitutet och köper halva hans ordförråd. Det är känslan av förlust som fyller boken, förlorade ord, förlorad kärlek, ett förlorat liv.
Markus betraktar snarare än lever. Han har i princip inget yttre liv om man bortser från de två kvällar i veckan han är ledsagare åt 15-åriga Malte som har Downs syndrom. Det är nyhetssändningarna som fyller hans dag, som ger mening år hans tillvaro, men tiden mellan sändningarna är svår att fördriva. Då vänder han sig till sitt rika inre liv. Kafkaliknande dagdrömmar, där Lars-Gunnar Björklund från Svenska spel ringer för att peppa honom och en talangscout från Milan hör av sig för att få med honom som målgörare i laget, fyller hans dagar och gör honom mindre ensam.
Detta att inte leva ett aktivt yttre liv utan sluta sig i passiva fantasier har traditionellt klassats som typiskt kvinnligt. Men samtidigt så bär Markus’ fantasier alltid manliga markörer. Svenska spel, tekniska termer, fotbollsliknelser och verktygsreferenser präglar dagdrömmarna. Tomrummet efter en älskad liknas vid bubblan i ett vattenpass. Kampen mot den nattliga saknaden är en noll–ett match med åtta minuter kvar. Och boken präglas genomgående av en humoristisk ton. Man kan liksom inte skriva om en man som lider utan att göra det komiskt, som en litterär karikatyr. Han görs ”omanligt” vek rakt igenom. Kan inte behålla ett jobb. Ber om ursäkt för sin bara existens. Vill inte störa. Vill inte ta plats. Vill inte irritera. Inte uppröra.
Boken har en sakligt beskrivande ton. Dagdrömmarna som fullkomligt svämmar över av ensamhet, saknad och ångest beskrivs ändå med viss distans, framförallt genom lekar med personliga pronomen som man och dig, ”Jag kan förbanna en och du kryper ihop som man gör när jag ångrar sig”. Han är ofta påfallande neutral och intar en berättande snarare än en kännande position, även när han talar om kvinnan han förlorat. Han redogör och resonerar, det existerar inget hjärtskärande ältande. Och när han slutligen bryter ihop beskrivs även det av en berättare som inte avslöjar några känslor: ”Jag dunkar huvudet i marken och gråter.”
Markus likställer kärleken med en rotvälta, ett träd som fallit omkull och som kan falla tillbaka och skada det som hamnar i dess väg. Kärlek är en genomskinlig tom grop som Markus har fallit i. Och nu kommer han inte upp. Detta att falla är en vanlig ingrediens i mansforskningen. Markus faller bokstavligt. Under det slutliga sammanbrottet faller han med huvudet före ner i mossan. Men där kan han inte ligga för alltid, förr eller senare måste han resa sig upp. Framförallt faller han symboliskt. Han har tappat förmågan att handla, kan inte jobba, inte prata, och sitter mer eller mindre isolerad i sin lägenhet. Han är ingen av rollerna i lekarna från min barndom, går inte till jobbet, håller inte struktur och ordning i hemmet. Han sover inte ens särskilt bra.
I min barndoms föreställningsvärld var könens olika roller strikt uppdelade. Samma uppdelning har länge regerat i litteraturens och framförallt i filmens värld. Kvinnor har varit passiva och inåtvända ”homebodies”. Män har varit aktiva utåtagerande aktörer. De här böckerna bryter tillsammans med en del andra med den traditionella uppdelningen genom att låta männen agera på annat sätt än det föreskrivna.
Både Leffe och Markus är fallna män. De är oförmögna att efterleva den traditionella mansrollen. Detta kan ses som en subversiv litterär metod. Författarna river ner de gamla föreställningarna för att på så sätt kunna bygga nytt. Man kan se det som om manligheten är på väg att justeras. Man är på jakt efter en subjektivitet som är någonting annat än den som män traditionellt tilldelats. Kanske har vi inte en helt ny man. Men manlighet under ombyggnad.
Cecilia Köljing
frilansjournalist
