Förundran och tillit

Det är sällan denna penna numera dristar sig att träda fram med en essä i BT. Om inte för annat så blir människan ödmjukare med åren, samtidigt som självtilliten bleknar bort. Å andra sidan reagerar man intensivare på intryck från omgivningen, stundom mycket intensivare, någon gång blir man överväldigad, ibland anar man Det Oerhörda. Man tycker sig vara opassande känslosam eller överdrivet sårbar och man skäms. Ändå kan jag inte undvika, det händer och händer inte sällan, att jag får tårar i ögonen och klumpar i halsen vid läsning av såväl poesi som prosa och under åhörande av musik och vid möten med vänliga människor. Inte minst berörs jag av möten med natur antingen de sker under stjärnorna eller framför en mosstuva. I de senare fallen är den djupaste känslokomponenten förundran.

Dessa avslöjade svagheter skulle helt avhålla mig från förnyade skriverier vore det inte för en under flera år obeaktad fråga till mig själv, som också är en maning. I mars för fem år sedan hade jag en essä införd i BT (”Tillvaron under stjärnorna”) som avslutades med: ”Min lott är lyckligare än mångas. Inte endast känner jag mig så hemma i den stora världen som det är en tänkande människa förunnat att göra, utan jag upplever också med tacksamhet att jag i den lilla världen äger ett hem med en älskad hustru” och jag citerade ut Karl-Gustaf Hildebrands dikt ”Äktenskap”.

Vi är klena att tro och vår blick är skymd

men runt om vårt hus står en evig rymd.

Och det finns inga andra väsentliga ting

än detta vårt hus med en rymd omkring.

Och jag tillade:

”Jo! Men de som inte är trygga i sina hus och under stjärnorna, dem som jag oroar med mina tankar, vad med dem. Har jag ansvar för min broders och systers trosfrid?”

Den frågan är ännu inte besvarad, den förtäckta maningen inte efterföljd. Naturligtvis är det raka svaret på frågan ett ja men djupare livsfrågor kan aldrig avfärdas med enkla ja eller nej hur raka de än är. Jag vet att många som är förankrade i den kristna tron har uppfattat delar av mina essäer som religionsfientliga och andra delar som att jag använder naturvetenskapliga fakta som argument mot religiösa trosföreställningar. Så är det inte alls! Ett hot mot trosfriden vill jag inte vara. Jag värjer mig både utifrån ett naturvetenskapligt och ett andligt synsätt. Det förra är jag förtrogen med genom många års studier (men är varken professor eller nobelpristagare). Det andliga synsättet är mitt personliga och är inte förankrat i någon viss kyrklig rörelse eller sekt men har rottrådarna i kristen mylla. Och i denna apologi lämnar jag åt läsarna att leta fram ett svar. Det får bli mitt bidrag till att göra BT till ett interaktivt medium.

I själva verket delar religion och vetenskap samma mentala grundplatta, nämligen förundran. Det är en insikt jag burit med mig mycket länge; insikten är en följd av medvetenhet, tankeförmåga och en oerhörd komplex tillvaro – den är en följd av att vara människa.

Tag allt som är mitt och mitt kan bli

men lämna min yppersta gåva

att kunna njuta och lova

där en annan går kallt förbi

Så uttrycker sig Verner von Heidenstam i Ensamhetens tankar men alla har upplevt stunder då man plötsligt slås av vördnad inför något man i andra situationer inte skulle reflektera över.

Redan som barn, och kanske alldeles särskilt då, förundras vi. I boken Jag har inte sanningen jag söker den där Ami Lönnroth samtalar med K G Hammar säger förre ärkebiskopen:

”Förundran! Livets första steg bygger på förundran. Ett barns grundtillit skänker den förundran som öppnar för det som är mer, större, värt att utforska utan rädsla. Åt den som förundras skänks upplevelsen att vara en del av något större, en del av helheten”.

Det är insiktsfullt och vist av Hammar att i samband med förundran införa orden rädsla och tillit, det är starka psykologiska och trosanknytna bindningar mellan dem. Tilliten till någon eller något dämpar rädslan, som alltid finns i närheten av förundran, och skapar trygghet. Uppmaningarna ”Hys ingen oro” och ”Var inte rädd” återkommer i både Gamla och Nya testamentet. Ändå är just kristna troende så ofta hemfallna åt rädsla inför världens storslagenhet. Underligt är detta med tanke på hur gärna de använder bilden av fader och barn och betonar den troendes, barnets, tillit till Fadern, Gud. Varför är de då rädda? Som Geijer låter kolaren säga till sin son: ”...den rätt kan läsa Fader Vår han räds varken fan eller trollen” och apropå troll minns jag en bild som jag satt upp bakom katedern i biologisalen när jag ännu var lärare. Den föreställde en trollgubbe som för en förundrad och hänförd liten flickunge pekade ut en blommande planta ursprungen ur mossan i ett vilt norrländskt landskap med skog och bergstup. Den bilden målad av Rolf Lidberg duger som illustration till K G Hammars utsaga.

Rädslan är nu en gång inte bara bakgrund för tillitens trygghet och lugn, den föder hos många aggression, en aggression som i trossammanhang gärna riktas mot naturvetenskapen och dess förespråkare, särskilt mot utvecklingsläran och Charles Darwin, en välvillig man som verkligen inte förtjänar den ovilja som kommer honom till del ännu långt efter hans död. Detta är mycket orättvist. Som naturforskare hade han förpliktelsen att arbeta förutsättningslöst och strängt hålla sig till vetenskaplig metodik samt skyldigheten att sanningsenligt redogöra för resultaten han nått.

I och med att han gjort det tillhörde de inte bara honom själv utan mänskligheten att bedöma och tillämpa. I sin förra året utgivna omfångsrika lunta The Biology of Cancer skriver Robert A Weinberg, en välkänd cancerspecialist och lärare i medicin i USA, redan på sidan två att

”...studiet av skilda organismer, alltifrån jästsvampar till maskar och flugor, förser oss med mycket av det intellektuella kapital som utgör bränslet vilket driver cancerforskningens snabbrörliga fält framåt. De som startade denna biologiska revolution stod på skuldrorna av 1800-talets giganter, speciellt Darwin och Mendel (den senare abbot i ett munkkloster, essäskrivarens not). Utan de begrepp som dessa två etablerade, vilka influerar alla aspekter av modernt biologiskt tänkande, vore molekylärbiologi och nutida cancerforskning otänkbara.”

Detta är också något att tänka på för dem som angriper naturvetenskapen men samtidigt anlitar, det vill säga har tillit till dess resultat, till exempel vid sjukdom.

Att attackerna, inte prövning och ve­derhäftig kritik som ingår i vetenskapens arbetssätt, är en förolämpning mot Gud tänker man inte på; att man med dem skriver Skaparen på näsan hur saker och ting borde ha gjorts och blivit i stället för att vara som de nu är – eller hur Den Store Konstnären vill att de skall synas. Gudsepitetet har jag lånat från Norman Mailers och Michael Lennons (naiva) bok On God. An uncommon conversation, även den utkommen 2007, där de aktualiserar det. Till formuleringen ”förolämpning mot Gud” lägger jag ”grov otacksamhet mot Gud”, vilket jag anser det vara när man ifrågasätter människans strävan att förståelsegöra Guds verk. Det fria intellektet liksom den religiösa känslan måste väl ur trons perspektiv härledas till den gudsande som blåstes in i människan vid skapelsen och som gjorde henne ”nästan till en gud”.

Denna essä är ju mycket personligt hållen, till största delen avfattad i jagform vilket förklarades i inledningen. Så egentligen behövs inget påpekande om att de tankar och åsikter som torgförs är den Ottenhammarens som för pennan. Citaten är källredovisade. Nu är det ändå sagt till varje vän av ordnings belåtenhet och essäskrivaren har ryggen fri.

Det återstår endast för honom att söka tillgift om han någon gång i skrift (i tal har han ofta gjort det) uttryckt sig så att andra människors tillit kantstötts. Att med avsikt beröva ett barn dess grundtillit, eller en prövad människas under livet tillkämpade förlitan på någon, är en svår försyndelse som straffar förövaren med ånger ända till döden. Det vill jag inte tro att jag är skyldig till men vem undslipper till slut de långa vaknätternas ångestfyllda självrannsakan? Det är svårt att veta när man överskrider gränserna innanför vilka det är rätt att låta medmänniskorna pröva postulaten för sina grunduppfattningar och sin livshållning.

Om jag nu inte svarat på den ställda frågan har jag ändå belyst den och det finns frågor man inte själv kan besvara men som man måste arbeta med. Och förundras gör jag över att det ännu finns en gnutta dristighet kvar i pennan.

Gunnar Ottenhammar

kulturskribent