Tiden vi växte upp i

Hittade en text som min far skrev för nästan precis ett år sedan. Så här i tidevarv av mer-i-plånboken-mantrat, tycker jag den här texten passar ypperligt. Sålunda, en blogg signerad min far Bo Sääf.

Jag har många gånger undrat över varför vi lyckades trots allt. Vi som föddes före eller under andra världskriget, vi som inte föddes med guldsked i munnen. Naturligtvis finns det inget givet svar på detta, men man kan fundera.

Vi 30- och 40-talister växte upp under kriget, vi svalt aldrig men vi hade heller inget överflöd. Till skillnad från dagens utbud så var matkassen lätt att bära. Eller kasse och kasse, det var nog mest väskor. Några bärkassar av dagens modell, fanns inte.

Jämfört med utbudet i dagens storköp, var utbudet på den tiden minst sagt torftigt. Om man hade ställt en vara av varje leverantörs produkter, av dem som ingick i mjölk- chark- och speceributikens utbud, så hade hyllan blivit väldigt kort. Ändå klarade vi oss bra senare i livet, trots att vi inte hade något överflöd. Eller var det tack vare att vi inte hade något överflöd?

När man ser dagens unga uppträda i TV med självkänsla och säkerhet så gläds man. Hade någon sagt att jag som fjortonårig skulle prata i radio, TV fanns inte då, så hade jag sprungit till skogs. Det räckte att behöva sjunga inför klassen, den pinan var så stor att jag heller tog ett streck i betyget, d.v.s. icke godkänd, än att som jag tyckte, skämma ut mig. Detta trots att jag älskade att sjunga.

Då börja man fundera, hur kunde samma blyge yngling, ihop med fler jämnåriga, starta ett pojkfotbollslag, hyra en buss och åka till Rångedala för att spela match. Svaret är så enkelt som att vem skulle ordnat det annars? I varje fall ingen förälder. Var då gårdagens föräldrar dåliga? Knappas, men de hade fullt jobb med att skaffa pengar till mat, kläder och hyra.

Varför kunde vi barn som hade så liten utbildning och vars självbild var låg ändå fixa så mycket? Jo, för vi hade inget val! Det fanns ingen förälder som skjutsade oss till olika aktiviteter, inget samhälle som fixade isplaner eller fotbollsplaner eller överhuvudtaget några fritidsaktiviteter, det fick vi gör själva. I bästa fall fanns det en plätt där man fick spela fotboll, men att använda skolgården efter skolan var en omöjlighet.

Att spola en isplan med vatten var att gå i strid med tanterna som använde brygghuset, som tvättstugan hette på den tiden. Man fick vara extra listig, vilket var att räkna ut när tanterna inte använde tvättstugan eller passa på sent på kvällen. Risken var alltid att man fick skulden för att smutsat ner den blötlagda tvätten. Likväl spolade vi planen och åkte skridskor.

På sommaren var det samma problem, då fick vi inte spela boll för då rök det på deras nytvättade kläder. Men när man är tolv år och sugen på att spela boll så var det lättare att spela ändå, ända tills någon tant skrek, då gällde det att vara snabb.

I dåtidens Sverige fanns mest mer eller mindre fattiga. När alla har det lika dåligt så föds något som man får med sig i livet. Ge aldrig upp, då är du förlorad. Ta varje chans, våga ta den. Vi fick aldrig självförverkliga oss, vi hade inte ens möjligheten att vara egoister. Vi lärde oss istället att dela med oss till grannen, för nästa gång kanske det var din tur att vara utan något.

Lekamligt har vi fått det så mycket bättre idag, men var blev lojaliteten av? Försvann den i samma stund som vi alla kunde äta mer än det vi behövde?

Man kan säga att själv är du bara en, tillsammans är du många, det var det vi lärde oss på grund av – eller kanske tack vare - tiden vi växte upp i. Kommer nästa föräldrageneration att förstå det? När man tittar i backspegeln och samtidigt upplever nuet så förstår man vilka möjligheter det finns för det uppväxande släktet.

Kanske formeln för framgång för fler än fåtalet; är sammanhållning!