Man gör eller man gör inte

Äntligen är jag tillbaka - faktiskt både i och på banorna. Igår var det dags för säsongens första besök i simbanan. Och för några veckor sedan kunde jag åter slita asfalt på stadens cykelbanor.

Vi tar gårdagens simning först. Ska jag vara riktigt ärlig så tänkte jag smitit ifrån simpremiären. Min faster, och tillika simkompis, var sjuk och det kändes inte 100 % lockande att åka ensam. Ännu lite ärligare, in i det sista idkade jag slöfockens lov på soffan. Kände jag mig inte lite hängig? Fanns där ingen liten krämpa värdig en backlundare? Men det funkar inte att skjuta upp saker och ting. Antingen så gör man eller så gör man inte.

Sent omsider tog jag mig alltså i badkragen och puttrade iväg i min lilla bil. På väg till badhuset bestämde jag mig för att anamma mjukstartens lov, en femhundring fick duga. Själva sträckan var nu inte det viktigaste, utan det handlade mer om att besegra premiär-latmasken. Och det lyckades jag ju med.

Min sena cykelpremiär var däremot inte latmaskrelaterad. Efter min trappvurpa i höstas har jag p.g.a. skadorna inte nått fram till styret med högerarmen. Att hålla båda händerna på styret får anses vara en klar fördel om man framför en cykel med bara handbromsar. Men så för tre veckor sedan nådde jag äntligen fram. Hisnande tio månader hade gått sedan sist.

Det som förvånade mig var att jag inte hade tappat mer kraft och kondis. Jag hade klarat av de flesta av backarna om bara inte växelstystemet hade krånglat. Det är klart att det är en väldigt lång bit kvar till den form jag hade innan olyckan, men kraft och kondis var i alla fall inte så risiga som jag trodde.

Jag kan inte säga att jag ännu njuter av varken cyklingen eller simningen men det är underordnat. Jag kan ju och jag gör, det är det allra viktigaste. Njutningen är för tillfället relaterad till efteråt. Jag känner mig lycklig för att jag vunnit över det betydligt enklare alternativet att växa fast i soffan.

Härnäst väntar dock en ta-det-lugnt-dag i fäders spår för framtida segrar. För hur det än är, för mycket och för lite skämmer allt och ingenting går upp mot svenska lagom. Här kan vi alla och en var känna oss riktigt bäst.