Gör en Elisabeth
Jag har varit nära att ge upp bloggandet under några veckor. Har haft svårt för att få till texterna som jag vill. Inne i skallen har ord och meningar stått i rätt ordning, men när jag sedan har satt mig framför datorn för att överföra tänket till text, har jag bara kunnat leverera fragment av det tidigare tänkta. Att det ska vara så himla svårt att acceptera – inte bara för mig förmodar jag – att skaparkraft och inspiration är något föränderligt. Kreativitet, ja hela livet, är som den gamla sången: Än så går det upp och än så går det ner. Och mellan varven tuffar livet fram i mänskligt, tilltalande takt. Problemet är att man ytterst sällan ser det där ”upp” när man som bäst behöver det. Det är alltid någon löjlig kurva i vägen eller så orkar man inte, alternativt glömmer helt enkelt bort att lyfta blicken uppåt.
Idag fick jag förmånen att skåda ”upp” redan innan jag hade kommit ur kurvan. Man kan säga att jag passerade en kul vägskylt. Jag gick in på BT:s bloggsida för att kolla lite och under mitt inlägg "Smatterpinnar”hade signaturen Elisabeth skrivit några uppskattande ord om mina bloggar. Detta räckte för att jag skulle få energi nog att trampa på gasen igen. Brooooomm.
För några år sedan satt jag på ett plan destination Landvetter. Det var en halvjobbig tid i mitt liv – en upp-och-ned-tid. Jag bodde långt upp i norra Sverige och där på planet längtade jag så intensivt efter att få träffa mina nära och kära som jag inte sett på ett antal månader. Jag hade fönsterplats och när jag såg landskapet försvinna under mig kom följande tankar som jag påpassligt nog skrev ned i min lilla tankebok.När svartsynen kommer på besök
låter vi våra sorger, besvikelser och smärtsamma minnen
vara marken.
Själva är vi flygplan.
Då kan vi betrakta smärtan ur ett minimalt perspektiv,
greppa den mellan pekfingret och tummen
och slänga bort den.
Jodå, jag vet att vissa sorgliga delar av livet inte låter sig greppas mellan pekfingret och tummen, men ibland är det av godo att betrakta tråkigheterna från ovan.
Apropå det här med att göra en Elisabeth kommer jag att tänka på den klassiska sketchen "Rattmuffen”med Åke Cato, Sven Melander och sist men inte minst Gösta Engström i rollen som Petter Nicklasson, trafikexpert och generalkonsulent. Det var på 1980-talet som sagda herrar körde med sina rattmuffen-sketcher i programmet Nöjesmassakern. Rattmuffen var en parodi på SVT:s Trafikmagasinet och varje avsnitt avslutades med att Åke Cato sa med värmländsk dialekt:
- Å glöm inte att krama varann i trafiken.
Sens moral: Det kan bara bli rätt när man gör en Elisabeth och/eller kramar varann i trafiken. Dela med fördel ut några riktigt goa leenden idag, säg något fint till din nästa och håll fingrarna borta från biltutan. Och så förstås, le alldeles extra bländande mot dig själv.
P.S. När jag var inne och letade efter den där rattmuffen-sketchen på Youtube, såg jag en annan klassiker, en sketch där Sven Melander intervjuar en liten flicka om vad svenska barn allra helst vill ha. Jag tycker den här sketchenär underbar, trots att Sven Melanders rollfigur går på tvärs mot allt vad jag skrivit ovan. D.S.
