En velourpsykologisk sittplats till min far

För någon månad sedan bloggade jag om att jag råkat elda uppen del av trekammarbrunnen tillhörig stallet, hemma hos mor och far. Sedan dess har min far levererat pikar, ja kanske inte i parti och minut, men rätt ofta i alla fall. Någon gång varje dag typ. Eller kanske var tredje dag. Okej då - när jag tänker rätt på saken, två gånger varannan vecka.

Jag tror att pikutdelandet har varit hans sätt att bearbeta själva händelsen. Inte bara det att ovandelen på brunnen poff! försvann in i rökdimmorna, utan också den oro som måste ha pyrt, ha, ha, inom honom de senaste veckorna: Har min dotter vid 45 års ålder utvecklat ett intresse för det eldfängda?

Som ett led i att hjälpa min pappa att på ett mer psykologiskt plan bearbeta händelsen, placerade jag igår en stol i ett dike någon meter ifrån den eldhärjade brunnen. Såg riktigt trivsamt ut med stolen i solen bland blommor och gräs. När jag stått där en stund och insupit den rogivande omgivningen, traskade jag iväg till far där han stod och snickrade blomlådor utanför växthuset. Initialt gick jag rakt på sak och sa till min far att han absolut inte behövde vara orolig.

- Jag är inte pyroman, försäkrade jag. Det som skedde då för några veckor sedan, var bara en liten olyckshändelse.

Sedan pekade jag på stolen i diket och framförde med min bästa velourpsykologröst, att det kanske skulle vara bra för honom att bearbeta den där händelsen och att jag därför hade ordnat en sittplats åt honom två meter från trekammarbrunnen. Jag lovade dessutom att bistå med intressanta detaljer kring hur själva olyckan gått till. Om han ville veta alltså. Han tackade för erbjudandet och sedan fortsatte han att snickra på sina blomlådor. Konstigt.

Trots att min far avböjde mitt sjangtila erbjudande, dedicerar jag denna söndags lista med Eurovisionsfavvolåtar, just till min far. Jag börjar med Tysklands bidrag från 1978. Eldröda Ireen Sheer sjöng Feuer, och Feuer betyder alltså eld på svenska.

Ingen lista utan ett finskt bidrag. 1983 sjöng askblonda Amii Aspelund Fantasiaa, och hamnade på 11 plats.

De är väl inte kolsvarta i håret men rätt nära i alla fall, Franco Battatio och Alice som sjöng I treni de Tozeur(Tågen till Tozeur) för Italien och året var 1984. I sångens sista 20 sekunder drar tre operadivor en repa med vardera stämbanden. De sjunger som om hela himlen stod i stora, blåorange lågor. Ja jäklar i min lilla tändsticksask va' läckert.

Sista favvolåten sjungs av gruppen med samma namn som ett av de fyra elementen, det element som krävs för att hålla en brasa vid liv. Rätt gissat Wind (vind på svenska alltså). Låten Für Allemed Wind - tvåa efter La det swinge - spelar jag när jag på ett mycket patetisk sätt minns mitt 1980-tal. Det blir ett, två, tre glas? äh va’ f-n ro hit med hela vinflaskan och sedan sjunger jag en alldeles egen stämma.

Nu ska jag gå och duscha och tvätta håret. Jag luktar stekos. Råkade bränna vid mina panerade palsternackor. Kanske borde jag ha flamberat dem istället?