Avskedet levandegjort

- Här har min farmor jobbat, sade jag en av de första dagarna på mitt nya jobb.

Det kändes högtidligt att befinna sig i den byggnad där min farmor jobbat som sömmerska. I samma byggnad som hon suttit och sytt morgonrockar och annat för anrika Borås Jacquardväfveri. Som om jag var en del av historiens vingslag.

De första dagarna på mitt nya jobb är långt borta och jag och jobbarkompisarna har precis glufsat i oss min hembakade (skryt, skryt) Schwarzwald-tårta. Obemärkt har chefen smugit sig ut ur lunchrummet och jag ser antagligen ut som en ufo när han kommer tillbaka. Han bär på en jättestor Dracena i en silverfärgad kruka.

Säger han; en avskedsgåva från dina arbetskamrater eller en gåva från oss här på Handelstryck eller något annat fint? Jag kommer inte ihåg, för Dracenan är avskedet levandegjort i all sin ömtålighet.

Jag säger tack och kramar de tio själar jag delat vardagen med i nästan två år. Tio hjärtinnerliga kramar och sedan baxar jag ut min Dracena från lunchrummet. Det känns så märkligt att de ger mig precis en sådan växt som jag länge tänkt köpa. Och att krukan är i exakt samma stil som två vaser jag redan äger. Exakt samma stil.

Precis innan jag ska gå hem, denna min sista arbetsdag, kommer nästa överraskning. En tavla, och det är företagets konstnärlige begåvning Kalle som gjort den i sin dator. En tavla i grodans tecken (vad annars?), och där är de allihop: Kenneth, Jörgen, Lars, Claes x 2, David, Kristoffer, Kalle, James och så förstås den studsande Elfsborgsfantasten Anders.

Jag tar ännu ett varv för att säga hej då och lovar att komma tillbaka i sällskap med en smarrig kladdkaka. Alla önskar mig lycka till med nya livet och det är så rörande.

På kvällen har jag och väninnan Annika småskalig sammankomst med mat och intag av trampad druvdryck. När jag visar Annika vad jag fått, kommer tårarna. Det är Annika som börjar och jag hänger på. Jag gråter inte för att jag har slutat – avsked är en del av livet - utan för omtanken.

I fredags var jag på visit hos alla de trevliga männen. Jag hade med mig kladdkakor och det var fniss och flabb och historier som vanligt.

När jag gick därifrån stannade jag och tog in den stolta tegelbyggnad där min farmor en gång sytt morgonrockar och annat för Borås Jacquardväfveri. Byggnaden där jag jobbat som originalare och annat på Handelstryck i Borås AB. Farmor lämnade byggnaden och jag följer efter.

Kanske att mina sentida släktingar en gång i framtiden ska komma att känna samma stolthet. Känna att de också är en del av historiens vingslag.