Snabb ökning av unga i Ulricehamn som inte studerar eller jobbar – 170 namn på listan

– Statusen på KAA-läget syns redan i grundskolan. Nu ser vi effekterna av det haveri vi har haft på Stenbock- och Ätradalsskolan, säger Martin Brandhill.

– Vi har farhågor att gruppen ökar. Det kan bli en jättedyr samhällskostnad med till exempel ökande försörjningsstöd. I fjol hade vi 170 inskrivna inkluderat de som läste introduktionsprogrammet (IM) på gymnasiet. Utan IM var gruppen 90 personer. Nu är de alltså 170 utan IM, mer än vart sjunde ungdom i kommunen i åldern 16–20 år. Så det ökar påtagligt.

Brandhill och Jennie Berggren är de primärt ansvariga för gruppen i Ulricehamns kommun som i myndighetssveriges förkortningskultur alltså kallas för KAA. Martin Brandhill i egenskap av som samordnare placerad på Tingsholm, Jennie Berggren som konsulent på Arbetsmarknadsenheten.

KAA står för Kommunalt Aktivitetsansvar och är den blågula varianten av fenomenet som i den engelsktalande världen brukar omtalas som NEET´s, Nor in Employment, Education or Training. Svenska staten arbetar också med en annan benämning: Uvas, unga som varken arbetar eller studerar.

Men kommunen jobbar även med ett eget projektnamn, ”U3”, Ung, Utveckling, Ulricehamn. Tillsammans med 32 andra kommuner i Västsverige har man fått EU-pengar för att fram till början av nästa år ”öka samverkan mellan fler aktörer kring unga i Ulricehamn samt att hjälpa unga mot arbete/studier, inklusive hemmasittare”.

Det offentliga Sverige har alltså börjat känna att många år av allt större grupper som inte fixar en gymnasieexamen blir så pass kostsamt, såväl för samhället som för den enskilde, att skarpare insatser måste till. Redan 2012, då skolmisslyckandena var lägre, kom nationalekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog fram till att 13 procent av en årskull hamnar i utanförskap till en kostnad av över 140 miljarder – medan en individ som fångas upp ger 40 miljoner kronor tillbaka.

– Målet nu är att förbättra KAA här i kommunen. Det handlar om ett riktigt ihärdigt jagande, ett detektivarbete, säger Jennie Berggren.

När UT träffade henne och Martin Brandhill hade sommarstiltjen infunnit sig i Tingsholms korridorer. Avgångselever har firat färdigt och i många fall sprungit ut till sommarjobb och färdiga framtidsplaner. Men alltså inte alla i åldersgruppen 15-24 år, de som U3-projektet har på sin radar.

– I och med att vi fått pengar från europeiska socialfonden motsvarande en 45-procentig tjänst kan vi jobba bättre med rutiner och struktur och vem som har ansvar för vad. Vi har fått ihop en handlingsplan, säger Martin Brandhill.

Ansvaret att föra register över unga upp till 20 års ålder som varken pluggar eller jobbar har kommunerna haft i skollagen sedan 2006. Sedan 2015 har Ulricehamns kommun lagt den uppgiften på Tingsholm.

– Eftersom jag jobbar halvtid som samordnare på introduktionsprogrammet här får jag ofta första informationen om någon hoppar av och i så fall kopplas även Jennie in, berättar Brandhill.

En svår men central fråga för dem är hur de ska balansera behovet av att ”tränga sig på” med hemmasittarens rätt till integritet. 69 procent av de som sätts upp på KAA-listan i Ulricehamn svarar på kontaktförsöken. Tre av tio gör det alltså inte.

– Ja, jag får göra hembesök. Jag har haft kontakt med kommunjuristen om detta, kring lagutrymmet, säger Jennie Berggren. De som jag jobbar med ger sitt samtycke i ett formulär till exempel om kontakt med andra myndigheter. När vi väl fångat upp dem gör vi ibland hembesök. Men det förekommer mycket social fobi och ohälsa. Då samverkar vi till exempel med öppenvården.

Kan du inte bara ringa på dörren utan att vara inbjuden?

– Riktlinjerna för KAA är diffusa och juridiskt ganska komplexa, bland annat måste vi ha informerat om hembesök och gett möjlighet till att tacka nej och det beror även på vilken yrkesroll som ska göra hembesöket, med mera.

Är det mest killar eller tjejer på er 170-lista?

– Vi har mer killar. Det är normalt. Många är födda -99 och -00. Men från de nationella programmen är det faktiskt fler tjejer som hoppar av.

Martin Brandhill säger att de ser tydliga spår av de omskrivna dåliga studieresultaten på högstadiet, på Stenbock och Ätradal.

– Statusen på KAA ser vi redan i grundskolan, säger han.

Vad berättar de ungdomar ni talar med själva om detta?

– En del beskriver ju en skola som inte fungerat. Men det är förstås också en partsinlaga. Många faktorer har spelat in. Det kan vara psykisk ohälsa, hög frånvaro från skolan, att de valt fel gymnasieprogram.

Jennie Berggren säger att en hel del har fastnat i dataspelande.

– Det ä en vanlig målgrupp hos oss. Ökat skärmtid som leder till sämre sömn som bygger på ohälsa. De som kommer till mig har ofta vänt helt på dygnet. De äter knappt frukost.

När vi frågar om de upplever resultat av insatserna nämner Berggren och Brandhill att 14 av de 37 personer som de arbetat med sedan projektstarten 1 september i fjol har gått till arbete.

– Många vill helt enkelt inte gå tillbaka till skolan. Om en ung är övertygad är det jättesvårt. Vi försöker att erbjuda aktiviteter, men det är ju lite som med att få hästen att dricka vatten, detta är frivillig, säger Brandhill.

Hur ofta möter ni reaktionen ”jag orkar bara inte”?

– Många har låg självkänsla. De har sett hoppet och tron försvinna. De saknar konsekvenstänket. Kanske har de en funktionsnedsättning och känner att de inte fått hjälp för den. Många tycker också att det är jobbigt att vara med i en grupp när vi har möten, de upplever ångest.

Att många nyanlända går på gymnasiets introduktionsprogram faller sig naturligt. Men av de på 170-listan i dag bedömer de att 25-30 procent är nyanlända eller utrikes födda.

– Det är många svenskfödda unga som hoppar av gymnasiet eller inte klarar examen. Det är inte så många nyanlända som många kanske tror.

De är måna om att säga att det finns bra, individuell hjälp att få bara man är beredd ta emot den.

– Det är ett väldigt roligt uppdrag som vi har, säger Jennie Berggren. Det handlar om att hitta lösningar. Det är givande. Men det kräver tålamod.