Våga luckra upp arbetsrätten

De här reformerna har alla bidragit till en ökad sysselsättningsgrad – vilket regeringen även fått beröm för. Men det som lyser klart är att regeringen inte vågar röra den största tröskeln på svensk arbetsmarknad – Lagen om anställningsskydd (Las). Enligt företagarnas årliga granskning och rekommendationer ligger en flexiblare arbetsrätt högst upp på den politiska önskelistan. Som liberal är det hemskt att höra Fredrik Reinfeldt säga i en riksdagsdebatt att ”de som vill avskaffa Las gör det i syfte att kunna sparka arbetare hur som helst”. De som så innerligt med endast en ryggmärgsreflex försvarar Las har missat flera viktiga fundament på svensk arbetsmarknad. Rent primärt har man missat hur Sverige förändrats från ett land dominerat av industrier till ett land där ekonomin till 74 procent består av tjänsteföretag. Endast 24 procent av ekonomin är idag industrier.

Vad har då det med saken att göra? När lagen infördes i mitten av 1970-talet kunde människor fungera som kugghjul vilka gick att byta ut så länge det fanns arbetskraftsreserv. Med den utvecklingen som Sverige genomgått och fortfarande genomgår är arbetstagare idag inte som robotar vid sidan av ett rullande band – idag kryllar samhället av kompetensbärande arbetare som utgör grunden inom företagen.

Därav är Las rent praktiskt förlegad och en kvarleva från en gammal tid. Chefen kan inte sparka vem han vill idag och det beror inte på Las – det beror på samhällets utveckling i stort.

Vidare fungerar Las som en vägg mot ungdomar som bara vill komma in på arbetsmarknaden. Genom ”sist in – först ut” är det alltid ungdomarna som skall lämna först – inte den arbetare som är minst kompetent eller som jobbar sämst. Måhända är det den personen den ende vinnaren av nuvarande Las-konstruktion. Till och med vänsterpartiet fick problem och önskade att kringgå ovannämnda regel då de skulle möblera om på kansliet. En bra fingervisning på lagen i realiteten.

Att en arbetsgivare efter sex månader skall tvingas välja mellan tillsvidareanställning och uppsägning medför allt som oftast att det är samhällets marginaliserade grupper, i regel invandrare och ungdomar, som tvingas lämna arbetet och söka tröst hos statskassan. Vem vinner på det?

För att på allvar lyckas bryta utanförskapet krävs tydliga reformeringar i arbetsrätten. Vi är i behov av en mer flexibel arbetsrätt. Detta var på 1990-talet en tydligt moderat profilfråga, men som nytt arbetarparti och statsbärande vågar man i alliansen inte göra vad Sverige tjänar mest på. Istället vänder man kappan efter vinden och låter media tillsammans med en svängig opinion styra den politiska dagordningen. Hyckleri var ordet.

Joakim Malmberg

Ordförande LUF Borås