Systemskifte för beskattning

Jan Ericson (M) är i BT övertygad om att det går att förena humanism med realism. Visst är det så, så låt oss börja med att vara realistiska.

I Sverige har vi aldrig varit så rika som idag, vare sig som samhälle eller på individnivå, ändå möts vi hela tiden av budskapet att pengarna inte räcker till vårt gemensamma välfärdsbygge. Inte underligt då att många blir oroliga och letar syndabockar, som vi människor alltid väljer att hitta hos minoriteter.

Lösningen hos alla våra etablerade partier blir att vi alla måste arbeta mer. Samtidigt så kan vi alla se hur digitaliseringen av vårt samhälle flyger fram. Datorer och robotar tar över mer och mer av våra arbeten.

Stefan Fölster, borgerlig nationalekonom har gjort en granskning av detta till Stiftelsen för strategisk forskning, ett fristående men statsstött organ. Han konstaterar att om 20 år kan Sverige ha tappat hälften, alltså 2,5 miljoner, av dagens arbetstillfällen på grund av denna utveckling. Är detta ett problem eller en möjlighet?

Det är naturligtvis en fantastisk möjlighet beroende på hur vi förhåller oss till det. Här kommer realismen in. Vi bygger vår välfärd på att i första hand beskatta arbetet. Om detta då minskar så är det klart att vårt system hamnar i kris. Om vi i stället för att beskatta den allt sällsyntare Volvoarbetaren, eller bonden, istället la skatten på Volvobilen eller mjölkpriset så har vi inte detta problem. För idag producerar och konsumerar vi allt mer, så till den grad att viss konsumtion till och med skulle må bra av att begränsas med tanke på de ändliga tillgångar vår jord erbjuder oss.

Detta förutsätter dock att vi vågar börja en diskussion om att flytta skattebasen från arbete till produktion och konsumtion. Med detta förhållningssätt skulle vi kunna återgå till den politik vi hade i Sverige fram till 1960-talet och som våra europeiska grannar fortsatt med, nämligen att utnyttja produktivitetsförbättringar (läs robotar och datorer) till att sänka veckoarbetstiden.

Klarar vi av att släppa den tankemässiga fixeringen vid att vi alla måste arbeta minst 40 timmar i veckan och att det är arbetet som måste vara skattebasen för vår välfärd, då blir diskussionen om invandring och flyktingpolitik plötslig högst sekundär, åtminstone ur ekonomisk synvinkel.

Markus Otterloo Ubbhult