Sverige stöder invaderande stormakters intressen

Det berättigade i svensk truppinsatts i Afghanistan ifrågasätts allt mer. Oavsett vilka slutsatser somliga hävdar om nyttan kan vi konstatera att svensk trupp befinner sig där under befäl av USA, en stormakt som har strategiska intressen i området och därmed behov av att kontrollera det med hjälp av en förment neutral nations hjälp.

Uttryckt i klarspråk avlastar vi USA:s krigsmakt. Vilken betydelse har detta för hur Sverige uppfattas av befolkningen i den muslimska världen och vår roll som alliansfri i andra internationella sammanhang?

Att komma som vapenförsedda inkräktare är också motsägelsefyllt om man påstår sig vilja göra humanitära insatser. Tillit grundar sig på relationer. För goda relationer fordras förmåga att kommunicera, det vill säga språkkunskap. Tolk är nödlösning. Relationer tar tid att utveckla. Att byta ut trupp varje halvår gör det mycket svårt att etablera djupa och hållbara relationer, som ju är det viktigaste verktyget om man vill påverka familjemönster och samhällssystem. Litet ”tjosan hejsan” räcker inte. Inte heller att bjuda på en cigg.

I ett klansamhälle sedan tusentals år är människor vana att hålla sig väl med sin egen klan och lokala ledare. De representerar tryggheten till liv och försörjning. I enlighet med den kända behovstrappan är det basala behov.

Att förändra könsroller eller andra mönster som vi här kan kosta på oss får stå tillbaka. Man vet vad man har men inte vad man får. Där får man ha helt andra tidsperspektiv än månader eller fåtal år om man vill bedriva förändringsarbete. Med vilken rätt kan svenskar för övrigt ställa krav i dessa hänseenden på Afghanistans befolkning?

Som främsta mål framhåller USA att stoppa att Afghanistan används som bas för internationell terrorism. Drivkraften för denna återfinns till största delen i det över 60 år gamla förtryck och förlust av land som en stor del av Palestinas ursprungsbefolkning utsatts för av Israel med stöd av USA.

Utan en lösning som innebär att äganderätten återställs uppstår ständigt nya generationer av desperata gerillakrigare. Att angripa baserna i Afghanistan är att försumma orsakerna och ge sig på symtomen – som att ge sig till sjöss i en läckande båt i förtröstan på öskar i stället för att laga hålen. Varför ska Sverige ösa den sjunkande båten?

USA är också en av flera invaderande stormakter som under årtusendena velat kontrollera detta strategiskt viktiga uppmarschområde, dessutom med viktiga naturtillgångar. Även här ställer Sverige upp som kravlös hjälpreda och betalar med svenska människoliv.

Kriget i Afghanistan bedrivs som klassiskt gerillakrig. Gränsen mellan krigförande och civil är diffus.

En känd, leende byinvånare kan plötsligt bli förvandlad till en levande sprängladdning, eller en vänlig by bli bakhåll. Inför väntade militära offensiver blir gerillan civil eller glider undan till gömställen.

En sådan motståndare är nästan omöjlig att besegra. Flyganfall riskerar att bli massakrer på oskyldiga civila, som inträffat för Sveriges bundsförvant, USA, på flera krigsskådeplatser. Man måste vara osedvanligt naiv för att tro att Sverige undgår att förknippas med detta i Afghanistan.

Dessa osäkra stridsförhållanden innebär stora påfrestningar med risk för posttraumatisk stress. Det kan leda till fatala felbedömningar i tjänsten men mycket vanligt är också psykiska problem, drogmissbruk eller självmord. USA har stor erfarenhet av detta från liknande krig. Svensk trupp i Afghanistan har diffusa mål, som rimmar illa med vår alliansfrihet och metoder som gång på gång misslyckats i liknande sammanhang. Hur länge ska svenska politiker sätta unga soldaters liv på spel i ett projekt som drivs av svenska hökar?

Karl-Yngve Åkerström

pensionerad militärpsykolog