Stort behov av specialklasser
Som tidigare mångårig rektor för Bodaskolan, dit Funningen, Sjukhusskolan och kommunikationsklasserna hörde, har jag med bestörtning och sorg följt nedläggningsdiskussionerna, både i media och vid samtal med berörda.
I BT fanns nyligen, för första gången, en artikel där kärnfrågan togs upp. Annette Carlson ställde frågan –som hon vet svaret på: varför går dessa elever i särskilda undervisningsgrupper?
Om det i alla lägen är bäst för varje elev att gå på sin hemskola, så hade dessa grupper inte behövts. Ingen elev är flyttad till Funningen eller Sjöhagen utan att det gått lång tid med utredningar och diskussioner på hemskolan, där det inte fungerat och där skolan insett att de inte haft resurserna för att hjälpa dem.
Ofta har ungdomarna överhuvudtaget inte kommit till skolan och lärare och föräldrar har känt sig maktlösa. De flesta eleverna var naturligtvis inte överlyckliga i början när en flytt blev bestämd och ville inte dit. Där fanns då möjligheten att lärarna hämtade dem och så småningom började de allra flesta att komma självmant.
Alla elever som gått på Funningen kortare eller längre tid av sin skolgång, har inte gått ut med fullständiga betyg, men har haft en bättre och mer regelbunden skolgång än de hade innan.
När det gäller Kommunikationsklasserna handlar det om barn/ungdomar med en diagnostiserad grav språkstörning som kräver en alldeles speciell och anpassad pedagogik, samt stöd av logopeder och talpedagoger. Där har eleverna placerats efter önskemål av föräldrar och elever som har erfarenhet av att den hjälpen inte finns tillgänglig på hemskolan, i den omfattning som krävs, och att deras barn ofta känt sig utanför och ibland mobbade för sitt funktionshinder.
De pedagoger som undervisar där har specialkompetens för just språkstörning. Om dessa elever ska splittras ut på många ”hemskolor” så inser alla att dessa resurser inte räcker långt. Personalgruppen i kommunikationsklasserna utgör också ett arbetslag, som samarbetar i det ordets verkliga mening.
Under alla mina år på Bodaskolan med dessa specialklasser, har önskemålen om plats på dessa enheter varit fler än de platser vi har kunnat erbjuda. Skolledare och lärare på andra skolor har insett att deras resurser att tillgodose alla olika behov inte funnits.
Av de elever som fått möjligheten att gå i dessa grupper, har majoriteten positiva erfarenheter av sin skolgång, något de inte hade innan. De har också fått tillbaka den självkänsla och det självförtroende, som ofta naggats i kanten av det upplevda utanförskapet i tidigare klasser.
Så till sist till Lena Palméns uttryck om ”att köra ut dem i skogen.” Jag föreslår Palmén att göra en utflykt till Funningenskolan, som ligger otroligt vackert i en natur med skog, sjö, ängar och betesmark. Där finns hästar, rådjur, älgar, fåglar med mera, som många av de elever som fått förmånen att gå där, aldrig upplevt innan. Deras vanliga miljö bestod oftast av höghus och asfalt.
Därute fick de erfarenheter av naturen, som de bär med sig hela livet. Skolan ligger förresten granne med en lägergård, där skolklasser och privatpersoner betalar pengar för att få tillbringa några dagar. Min erfarenhet är att undervisningsgrupper, som är anpassade till elever med specifika behov, är otroligt värdefulla och uppskattade av både elever och föräldrar.
Den självklara sanningen att vi alla är olika och behöver olika insatser gäller hela livet. Jag tycker att grundprincipen om en skola för alla bör uttalas ”En SKOLA för alla” inte ”EN skola för alla”
Elisabet Hedblom rektor på Bodaskolan 1991–2006, innan dess biträdande rektor sedan 1980
