Stoppa jakten på lodjur

Den första mars ger landets länsstyrelser klartecken till en ren nöjes- och troféjakt på våra lodjur. En jakt där tusentals jägare utrustade med motorfordon och skarpa hundar spårar och ringar in djuret. När bytet väl är lokaliserat så släpps hundarna på det flyende lodjuret. En hänsynslös jakt där jägaren kan följa lodjurets flykt i realtid via hundarnas GPS:er och aktionkameror. Då kattdjur inte är uthålliga så söker de rädda sitt liv genom att klättra upp i ett träd och blir därmed en enkel måltavla för en jägare, vars enda syfte med jakten är att få stoltsera med skinnet av ett rödlistat djur.

Till skillnad mot allt annat vilt är det fritt fram att jaga vårt fridlysta lodjur under dess parningstid. Risken är stor att honan åtföljs av ungarna som fortfarande är beroende av henne för sin överlevnad. En månad innan jaktstarten kan dessutom jägarna jaktträna sina hundar på lodjuren inför den kommande troféjakten.

Sedan några år tillbaka har Naturvårdsverket åter öppnat för fällfångst. Detta trots undersökningar som visar att ett fällfångat lodjur utsätts för en extrem stress. De lodjur som tidigare skickats till Statens veterinärmedicinska anstalt har i många fall saknat klor, tänderna har varit avbrutna och träflisor har påträffats i magen.

I år tillstyrker tre nordliga län fälljakt. Således kan den tillbakalutade jägaren förlita sig på ett jaktmedel som jagar dygnet runt. Fällan ska visserligen vittjas två gånger per dygn. Om det görs eller inte är upp till jägarens samvete. Ingen myndighet följer upp hur licensjakten genomförs. Och hur stor empati har en jägare som utsätter lodjuret för extrem stress, innan han öppnar luckan på fällans ovansida och trycker av vapnet?

Större delen av årets lodjursjakt sker i renbetesområdet, en vildmark som omfattar 54 procent av Sveriges yta. Sedan ett tiotal år tillbaka pågår det en systematisk decimering av rovdjur norröver. Bland länen sticker Jämtland ut med sina frekventa skyddsjakter på varg, lodjur och järv. Således har länets samebyar redan i år avlivat 15 lodjur, tre vargar och sju järvar. Sammanlagt har länsstyrelserna i sina jaktbeslut meddelat att 68 lodjur ska skjutas.

Under 1900-talet har vår lodjursstam redan skjutits sönder två gånger. Trots att historien visar att lodjuret är mycket jaktkänsligt och att kunskapen om genetiken är begränsad, så tillåts jakt även i det tänkta spridningsområdet söderöver. Det svenska lodjuret har inte något större genetiskt utbyte med sina artfränder i öst. Vår lodjursstam på runt 1 200 individer betraktas som litet ur ett bevarandeperspektiv och enligt sakkunniga genetiker behöver vi ha mellan 3 000 till 4 000 lodjur för ett långsiktigt artbevarande.

All forskning visar att jakt inte ökat acceptansen, tvärtom. Trots generös licens- och skyddsjakt har den illegala jakten ökat lavinartat på senare år, inte sällan med inslag av djurplågeri. En färsk undersökning från Sveriges lantbruksuniversitet visar att över hundratal lodjur årligen faller offer för illegal jakt, varav de flesta har tjuvjagats med skoter i renskötselområdet. Om de kriminella jägarna inte kör över djuret, slås det ihjäl eller fångas i illegala fällor.

Att Sverige bedriver licensjakt på en rödlistad djurart som internationellt klassas som mycket skyddsvärd är anmärkningsvärt. En ren troféjakt där jägaren får behålla skinnet som ett mandomsbevis av en jakt, som med myndigheternas godkännande bedrivs med ytterst brutala metoder.

Sverige praktiserar en rovdjurspolitik vars mål är att hålla våra rovdjursstammar på lägsta möjliga nivå. Myndigheternas oförmåga att stå emot jaktlobbyism äventyrar vårt lands skyldighet att leva upp till ingångna internationella avtal som säkrar långsiktigt livskraftiga rovdjursstammar.

Christina Lindberg, skådespelare och journalist

Ann Fransson, djurrättsdebattör