Ring i klockan – för Guds skull

Den senaste tidens debatt i Borås, om och hur vi skall använda och ringa i våra svenska kyrkors klockor, är nästan som frågan om vem som var först, hönan eller ägget.

Vi måste fråga oss, vad är det i dag som mer och mer driver nutidsmänniskans sökande efter tillfredsställelse i livets villervalla?

Kanske, om vi inte vill kalla det egoismens tilltagande, så måste vi ändå konstatera att varje människas individuella utrymme kräver mer och mer. Det som bekymrar något är att personliga krav och önskemål ger sig på bestämda delar i skapelse och materia som funnits till före vår stund på jorden och som kommer att existera efter det att vi upphört och lämnat det utrymmer vi tagit i anspråk.

Vad blir kontentan av detta? Är det en rotlös historia som utan tro på livsalltets skapare och ursprung byggts på lösa grunder? Livets Gud är början och slutet – inte bara för oss, utan för hela skapelsen.

Våra kristna föregångare byggde hyddor, som med åren tog form och blev till kyrkor och samlingslokaler, där församlingen – den kristna enheten – kan mötas för att dela livets förhållanden i glädje och tacksamhet, men också vid sorg och missmod.

Kyrkklockan blev med hjälp av tekniska möjligheter och kunskapens kraft en samlande ton till gudstjänster och högtider – kom, kom…

Men klockans klang har också i århundraden ringt för fred och frihet, i glädje och vid sorg. Vi kommer åter till frågan om vem som var först, hönan eller ägget.

Kanske är det inte helt rätt när vi kräver att omgivningen där vi befinner oss skall förändras och anpassas så att det smakar.

Har vi inte fem sinnen som på olika sätt påverkar oss och i sådana fall kräver sitt?

Nog handlar det mer om att, vad vi än tror, tycker eller tänker, tvingas konstatera: Alla är vi skapade av samma kärlek och delar just här och nu tillvaron på jorden, ett liv som är ett lån, en kort stund i det eviga perspektivet, och under den vandringen måste vi visa varandra respekt och förtroende, både med varandras likheter och olikheter.

Som avslutning vill jag genom följande diktstrofer påminna något om klockans historia, orsak och användning. Låt oss med klockors klang även för tid som kommer andas morgonluft grundad i Skaparens kärlek, med frihet, hopp och glädje i våra hjärtan: Ring, klocka, ring…

Ring in det nya och ring ut det gamla i årets första, skälfvande minut.

Ring lögnens makt från världens gränser ut och ring in sanningens till oss som famla.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden, och ring den frusna tiden åter varm.

Ring ut till tystnad diktens gatularm, men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor, förtalets lömskhet, afundens försåt.

Ring in det rätta på triumfens stråt, och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ur Nyårsklockan av Alfred Tennyson 1850

Jörgen Åkesson, Målsryd, förtroendevald i Svenska kyrkan