Regeringen måste ändra lagen

EG-domstolens utslag i Vaxholmskonflikten var både oväntat och oroande. Oväntat eftersom generaladvokatens uttalande i somras var bra, liksom domen i det likartade Vikingmålet. Oroande eftersom domstolen utslag öppnar för social dumping genom att man anser att de minimilönenivåer man har rätt att kräva enligt EUs utstationeringsdirektiv inte bara ska vara golv utan också tak. Det innebär att vi både skulle få olika löner mellan svenska och utländska arbetare i Sverige, och skapa en tuff press neråt på svenska anställdas löner. Det är oacceptabelt!

Vad behöver vi då göra i Sverige och EU för att lösa problemen? Flera röster har höjts för att Sverige ska vägra ratificera förslaget till nytt fördrag om vi inte får undantag som garanterar konflikträtten och kollektivavtalen.

Men – detta är ett stickspår. Att säga nej är detsamma som att behålla det nuvarande fördraget, och det är ju på grundval av det som Lavaldomen är beslutad. Fördraget är dessutom redan godkänt av de 27 medlemsländernas regeringschefer. Nu kan medlemsländerna bara säga ja eller nej. Något utrymme för omförhandling eller nya undantag finns inte.

Ingen har heller specificerat vad det är vi i så fall skulle begära undantag ifrån. Konflikten handlar om avvägning mellan två grundläggande rättigheter, strejkrätten och den fria rörligheten för tjänster. Ett undantag från EU:s regler om arbetsrätten skulle bara innebära att den fria rörligheten får obehindrat företräde. Och ett undantag från den inre marknaden, en av EU:s grunder, vore liktydigt med ett krav på utträde ur EU – och än mer! Domen gäller även för Norge. För att undslippa konsekvenserna skulle vi alltså behöva gå längre bort från EU än Norge, vilket vore orimligt.

Men kravet är också onödigt, för det finns en mycket bättre lösning: lagändringar i EU och i Sverige! Socialdemokratin måste tillsammans med de svenska och europeiska fackförbunden verka politiskt för en bättre balans mellan den fria rörligheten och möjligheten att träffa avtal om goda och rättvisa arbetsvillkor.

I Sverige måste vi följa fackföreningsrörelsens linje och kräva av den borgerliga regeringen en ändring av både Lex Britannia och den svenska utstationeringslagen .

Den svenska modellen, som regeringen påstår sig stödja, bygger på att arbetsmarknadens parter tecknar kollektivavtal om arbetsvillkor och löner. Nu är det upp till bevis! Lex Britannia (en del av MBL) ger idag facket rätt att vidta stridsåtgärder mot utländska företag, men lagen i dess nuvarande form har underkänts av EG-domstolen. Enklaste sättet att komma åt problemet är att ändra lagen. Kanske kan vi t.ex. använda oss av den danska modellen, som slår fast att om det finns två konkurrerande kollektivavtal ska det som är förmånligast för arbetstagaren gälla.

På europeisk nivå bör vi se över utstationeringsdirektivet. Som vi ser det behövs åtminstone två förändringar:

* det måste göras klart att det är normalvillkor i medlemslandet som ska gälla, inte minimivillkor,

* det måste klart definieras hur lång tid ett företag kan anses vara utstationerat.

En positiv aspekt i domen är att den klart slår fast att fackliga stridsåtgärder är en grundläggande rättighet. Åtgärden måste dock vara motiverad av hänsyn till allmänintresset, t.ex. att skydda arbetstagarna mot social dumping. Detta omöjliggörs dock av att domstolen slår fast att stridsåtgärder inte kan vidtas för att uppnå villkor utöver existerande minimikrav, vilket förhindrar svenska fackförbund från att kräva lika lön för lika arbete. Därför behöver vi klart och tydligt slå fast att fackförbund ska ha rätt att kräva normalvillkor, inte bara minimivillkor, för utländsk arbetskraft.

Vår slutsats är:

Att göra Vaxholmsärendet till en fördragsfråga är inte bara sakligt felaktigt, utan politiskt oklokt. Genom att blanda in fördraget gör vi denna viktiga politiska och fackliga fråga till en fråga om ja eller nej istället för den höger–vänsterfråga den är. Därmed skapar vi också ny splittring i arbetarrörelsen, och lyfter frågan bort från den partipolitiska debatten och valet till Europaparlamentet. Det ligger inte i socialdemokratins intresse.

Hela vänstern i EU ser domen som ett hot och bör därför förorda förändringar i både nationell och EU-lagstiftning. Det är viktigare att hitta rätt väg att skydda löntagarnas villkor än att använda domen som ett sätt att än en gång skapa splittring om EU.

Jan Andersson

Göran Färm

Inger Segelström

s-ledamöter i Europaparlamentet