Ökad psykisk ohälsa bland unga till följd av pandemin

Ungdomsåren är en slitsam process som innebär en svår balansgång mellan behovet av att få vara liten och beroende och samtidigt styras av en glädje och nyfikenhet att utforska världen och pröva sin självständighet. Det är också en tid som präglas av existentiella funderingar: Vem är jag? Vart är jag på väg? Vad är meningen med mitt liv?

Coronapandemin utmanar denna viktiga utveckling på flera olika sätt. Den dynamiska dubbelheten, som beskrivs ovan, går förlorad och det blir lätt dikeskörningar.

Rädslan och oron för att själv bli sjuk och dö eller förlora en älskad person kan upplevas förlamande. Ungdomar som vi möter beskriver en framvällande dödsångest i kampen mot en osynlig fiende. De vittnar om en stark ängslan över att mista någon nära anhörig utan att få möjlighet att ta farväl.

För några är mardrömmen redan ett faktum. Ångesten omvandlar sig till en växande energilöshet som tar fokus från skolarbetet och motivationen att ge det där extra inför studenten när krafterna sinar efter ett intensivt studieår. Panikångesten kommer. Framtidsångesten tränger sig på. De depressiva tankarna ökar. "Är det någon idé att plugga till provet? Har jag ens en chans att få ett arbete?".

När föräldrar förlorar jobbet beskriver ungdomarna hur stressen ökar både på utsidan och på insidan. Den ekonomiska pressen står plötsligt i förgrunden för allt annat. Föräldrarnas oro och bristande tålamod blandas med den inre oron för hur ekonomin ska gå ihop.

Sommarjobb blir ett måste, men samtidigt har det blivit svårare att komma in på arbetsmarknaden. Skulden och skammen växer för de dyra studentkläderna som nog ändå inte kommer att användas samt balklänningen och smokingen som bränner hemma i garderoben. De försämrade arbetsmöjligheterna bidrar även till att fler ungdomar känner sig tvingade att studera till hösten, fast studietröttheten redan känns övermäktig. Tårarna och andnöden kommer.

Några av de ungdomar som har flytt ensamma från ett annat land berättar för oss att de bär en enorm ansvarsbörda på sina axlar. Jag vill hedra mina döda släktingar och göra dem som lever stolta. För dem som har tillfälliga uppehållstillstånd är realiteten att de inte har råd att misslyckas i skolan. Det innebär en risk att bli utvisad och därmed slutet på det som skulle vara deras framtid. Pressen på att lyckas med skolgång och få jobb var omänsklig redan före coronapandemin. "Hjälp mig, min pappa har dött och jag kan inte sova. Jag är så rädd för att förlora mitt CSN".

Situationen för redan utsatta ungdomar har förvärrats. Det kan gälla ungdomar som har en hemmiljö där det är svårt att koncentrera sig eller finna studiero. Ungdomar som har uppmärksamhets- och inlärningssvårigheter och som är i behov av den hjälpstruktur som skolan erbjuder. Ungdomar som tar ett stort ansvar för en sjuk förälder eller ett behövande syskon. Ungdomar som lever i en dysfunktionell hemsituation eller har utsatts för psykiskt/fysiskt våld i nära relationer.

I olusten och tomheten tar också missbruket fart. Hotet är ständigt närvarande och väntar på utlopp. Skolan, kompisarna eller grannen som stått för bekräftelse, uppmuntran, samhörighet eller trygghet försvann i och med de stängda skolorna och den sociala distanseringen. Frigörelsen i ungdomsåren fick en tvär inbromsning.

Andra ungdomar som drabbas hårt är de som har upplevt en långvarig utsatthet i skolan. Under åratal var det en mardröm att gå till skolan. Utanförskapet och ensamheten blev en sanning som skrevs in i självkänslan. ”Jag är värdelös”. Men den sista tiden före studenten hände något. Det blev bättre. "Någon dök upp som jag kunde vara mig själv med. Någon trodde på min förmåga och mina möjligheter att lyckas".

Hoppet väcktes och med hoppet kom energin och motivationen att kämpa. "Jag kan klara det." För första gången i livet började dessa ungdomar att tro på sig själva och framtiden. Så plötsligt en dag stängde skolan. Initialt var det skönt med lite sovmorgon, men den tidigare hatade skolan förändrades över några veckor från en scen med möjligheter till en arena för uteblivna separationsprocesser och ett mörkat hopp.

Vår uppmaning till politiker och till oss som arbetar inom elevhälsan, första linjen, barn- eller vuxenpsykiatrin med flera är att ta höjd för utökade insatser och samverkan för att rusta för de behov av extra stöd som förväntas uppstå i kölvattnet av pandemin. De första tecknen på en ökad psykisk ohälsa hos våra gymnasieungdomar är redan här. Medicinen är att satsa extra resurser för att kunna identifiera och möta behovet av hälsofrämjande, förebyggande och åtgärdande insatser. Att enas och samarbeta över vårdgränser har aldrig varit viktigare.

Alla vuxna i ungdomarnas vardag har ett särskilt ansvar. Det vi ser är inte en bortskämd generation som gnäller över att studentbalen har blivit inställd. Det vi ser är krossade drömmar och brustna illusioner. Ungdomar som inte upplever att ”den ljusnande framtid är vår”. Vi behöver ta oss tid att möta ungdomars oro, tankar och känslor. Tänk på vikten av att:

* Prioritera att skapa trygghet och låt ungdomen veta att hen är älskad.

* Vara lyhörd inför ungdomens reaktioner.

* Skapa utrymme för att lyssna och bekräfta de tankar och känslor som finns

* Bevara ditt eget lugn och ta själv stöd om du är orolig och stressad.

* Ha tålamod och ingjut hopp om att det kommer bli bättre.

Anna Thom Olin, leg. psykolog inom elevhälsa

Ann Hammerlid, leg. psykoterapeut inom elevhälsa