Normkritik betyder inte normupplösning

Normkritik är en metod. Den handlar om att inte ta normer för mellanmänskliga relationer för givna, bara för att dessa normer accepteras av många eller för att de har funnits länge. Magnus Sjödahl (KD), som kritiserar att begreppet normkritik används i Borås stads styrdokument, har nog blandat ihop denna metod med andra begrepp. Det verkar som om han tror att styrdokumenten förespråkar normupplösning eller normlöshet. Så är naturligtvis inte fallet.

Normkritik betyder (sök gärna upp ordet i Nationalencyklopedin) att synliggöra normer – uttalade och outtalade förhållningssätt mellan människor – och begrunda om dessa normer exkluderar eller diskriminerar någon. Och när en norm fungerar exkluderande verka för att den kritiserade normen förändras eller ersätts.

De historiska exemplen är mer än välkända. För att ta ett av dem: En gång i tiden var den allmänt accepterade normen att kvinnor ska vara underordnade män, omyndiga och utan rösträtt. Ett gryende normkritiskt förhållningssätt utmanade detta och sakta men oupphörligt förändrades både normer och lagar. Det handlade inte om normlöshet eller upplösning, utan om välkommen förändring.

Ett kritiskt förhållningssätt, vid ytligt betraktande, till väl fungerande normer är också värdefullt. Det som en gång i tiden har bedömts som självklart och välgrundat, kan vid närmare granskning visa sig vara exkluderande för enskilda eller grupper.

Om vi i den fortsatta debatten i Borås försöker skilja mellan begreppen, normkritik å ena sidan och normupplösning å den andra, så bör vi kunna närma oss det som borde vara debattens kärna, istället för att strida om ord. Nämligen: hur går vi tillsammans tillväga för att ingen enda människa eller grupp av människor ska behöva känna sig diskriminerad och exkluderad? Ett samhälle där alla kan känna delaktighet är ett bättre samhälle. Normkritik är en metod att närma sig detta samhälle.

Tom Andersson (MP), kommunalråd