Moderaterna dominerade berättelsen om Sverige
Den första timmen i galgen lär vara den värsta, skriver den socialdemokratiske ideologen Ernst Wigforss efter valnederlaget 1928. Sedan drar han den fullkomligt korrekta slutsatsen att om de första dagarna efter ett valnederlag kan man nog säga det samma. I direkt anslutning till valnederlaget är det svårast att på ett nyktert sätt väga förlusterna utan den pessimism som föds av svikna förhoppningar.
Den kriskommission som nu tillsatts inom Socialdemokraterna kommer att göra en självprövning av nederlagets orsaker i ett enda syfte – att dra lärdom för framtiden, att göra oss bättre rustade för vår uppgift som samhällsomvandlande parti. Socialdemokraternas krismedvetenhet är inte på långa vägar tillräcklig. ”Vi nådde inte ut” är en av alla tröstande valanalyser som sprids. Återigen definierar man problemet som att det handlar om kommunikation – inte bristen på politik.
Socialdemokratin lyckades varken mobilisera den nya underklassen eller ”den radikala ungdomen”. Allt färre LO-medlemmar litade på våra löften. Den välutbildade storstadsmedelklassen såg oss som ett parti för ”mindre lyckligt lottade”. Var ska en djupare socialdemokratisk valanalys börja? Kanske i att förstå valets verkliga vinnare – Moderaterna.
De nya Moderaternas genialitet ligger i den konsekventa berättelsen om ”arbetslinjen”. Där återupprättas arbetets värde – ”det ska löna sig att arbeta” och arbetsetiken – ”det är bättre att ha ett lågbetalt jobb än inget jobb alls”. När alla jobbar så mycket de kan, löses också problemet med hur ”välfärdens kärna” ska finansieras, enligt logiken. Med en separering av arbetskraften i ”de som jobbar med huvudet” och ska ha bättre utbildning och de som ”jobbar med händerna” och bör ta låglönejobb, besvaras dessutom frågan om hur Sverige ska klara sig i den globala konkurrensen. Det är, dessvärre, ett parti med en sammanhängande berättelse om Sverige.
Som inbiten socialdemokrat tycker jag givetvis att det är ett problem med en låglönemarknad som tar fäste i den privata, lågproduktiva tjänstesektorn. De arbetande fattiga blir framöver ett stort skikt hos oss, som i andra liberalkapitalistiska länder. De båda socialdemokratiska idéhistorikerna Anders Nilsson och Örjan Nyström hänvisar till ”den generella välfärdspolitikens järnhårda lag”, som utlöses av drastiskt ökande inkomstklyftor.
En allt mer välbeställd och gynnad medelklass efterfrågar allt fler exklusiva tjänster som inte ryms inom den generella välfärdspolitiken. Effekten blir att denna medelklass, så som i Stockholm, säger upp kontraktet med välfärdssamhället (och därmed med socialdemokratin) och söker privata lösningar inom utbildning och vård. Spegelbilden av detta blir social nedrustning för den fattigare delen av befolkningen och utarmning av exempelvis förorterna.
Den moderata regeringen uppmuntrar den sociala segregationen med gigantiska skattesänkningar och privatiseringar. Problemet för oss inom arbetarrörelsen är att vi inte har haft en egen berättelse om hur vi vill bygga ett jämlikt och rättvist Sverige – för ett sådant tjänar alla på.
Därför är socialdemokratins historia intressant att studera, inte av nostalgiska skäl utan för att ta sats för framtiden. Historien om Sveriges socialdemokratiska arbetareparti är historien om koalitionen mellan klasskänsla och bildning. Partiet lyckades attrahera breda samhällsgrupper – från arbetarklass till intellektuella, från landsbygd till storstad. I val efter val vann socialdemokraterna väljarnas förtroende. Få andra demokratiska politiska partier i världen kan stoltsera med en sådan framgångssaga.
Idag läcker det så att säga ur socialdemokratins båda ändar – människor som känner sig marginaliserade tycker inte att vi talar deras språk, och intellektuella/urbana anser inte att vår berättelse är attraktiv nog. Det knakar i koa-litionen mellan klasskänsla och bildning.
Det som band samman det 40-procentiga socialdemokratiska partiet – från intellektuella till industriarbetare, från Ystad till Sorsele – var en gemensam övertygelse om att utveckling är jämlikhetens förutsättning, och jämlikhet utvecklingens drivkraft. Ur den insikten formades en konkret, progressiv politik som utjämnade skillnader. Socialdemokratin stod upp för jämlikheten i praktisk politisk handling.
Anders Österberg
ledamot i Socialdemokraternas kriskommission, idépolitik och omvärldsanalys
