Min kropp är min – bara min

Jag var 15 år när det hände mig för första gången. Jag hade precis somnat när jag kände hans händer över hela mig.

– Vad gör du, utbrast jag och försökte ta bort dem.

– Vadå, undrade han. Det är så här man gör när man är kära, sa han sen.

– Jaha, sa jag, och försökte se honom i ögonen, men han vände bort blicken.

Även om jag inte hade sovit bredvid någon innan så kändes det som om det inte var så här det skulle gå till.

– Kan du inte sluta, sa jag.

Men han fortsatte att ta på min kropp. Precis som så många andra män skulle göra senare i mitt liv också.

En annan kväll följde jag med en nära vän hem för att jag hade missat bussen. Jag ringde mamma och hon tyckte att det kändes tryggt. Vi var ju nära vänner och dessutom var han ju så trevlig och snäll. Men jag hann knappt in i hans pojkrum innan han började slita i mina kläder. När jag bad honom sluta så sa han åt mig att hålla käften. Jag försökte treva mig loss. Men, han var starkare och skulle göra som han ville. Till slut kunde jag ta mig loss och ta mig därifrån.

Jag hade precis fyllt 18 när jag sprang över torget för att en grupp av män följde efter mig. De skrek vad de skulle göra om de kom ikapp. Jag tappade andan av rädsla och allt jag hörde var hur de kom närmre. Tog nyckelknippan i handen, så som jag lärt mig att göra. Tillslut kastade jag av mig skorna för att kunna springa snabbare och stannade inte förrän jag hoppat på bussen. Alldeles blöt och med sår under fötterna. Men, jag hade sprungit för livet. Jag visste ju att de var starkare och att de skulle göra som de ville.

Jag nämnde det för en kurator något år senare. Hon såg över kanten på sina glasögon och berättade för mig att det var sexuella övergrepp jag varit med om. Jag svalde och såg ned på mina händer. En våg av skam sköljde över min kropp. Bestämde mig för att det här är något jag aldrig kan prata högt om. Så det gjorde jag inte, förrän nu.

Och i dag har alla mina tjejkompisar liknande erfarenheter, om än i olika utsträckning. Och även om det är så nära som ett bannlyst ämne i våra samtal, så vet jag att vi delar samma saker på något vis. Delar samma rädsla om kvällarna så fort skymningen lagt sig. Samma ångestklump i magen och vi delar samma sömnlösa nätter. Vi delar rädslan för att det ska hända igen. Vi delar skammen. Och vi delar tystnaden. Vi alla skakar på huvudet så hårt att det är nära att trilla av, så fort frågan kommer på tal.

Därför står jag så stadigt, tryggt och starkt bakom taggen #metoo, som spridit sig som en löpeld genom sociala medier i veckan. Det är äntligen dags att öppna upp ögonen och se hur många vi faktiskt är som delar den här typen av erfarenheter. Vi är oändliga. Jag vågar lova att vi är så oändliga att du har fler kvinnor i din direkta närhet som någon gång har utsatts för sexuella trakasserier, än kvinnor som inte har det.

På Instagram har nära en halv miljon människor delat sina historier. Jag önskar att något liknande fanns när jag var 15 och det hände mig för första gången. Då hade jag förstått att det här är visst något jag ska prata högt om. Skrika mig hes, till och med. Och efter alla år inser jag att jag har något de aldrig kan ta ifrån mig. När jag väl börjat berätta finns det ingen som kan tysta mig. Hur starka de än är så kommer det inte bli som de vill. Inte den här gången.

Amanda Ekström, Borås, frilansskribent