Men vad händer om vi sätter ner foten och säger nej?
Vi räddar faktiskt dagligen liv. Men för vad? För att känna sig slutkörd innan man hunnit bli 30? För att ständigt försöka få livet att gå ihop med en kass lön och obekväma arbetstider? Vården kommer alltid att behövas, för folk kommer alltid att bli sjuka.
Jag undrar när man ska vakna upp och inse att vården snart inte kommer att finnas längre, för snart finns det ingen personal kvar. Arbetsförhållandena är under all kritik, man går ständigt med en klump i magen och bara hoppas på att man verkligen gjort allt som förväntas av en. Men samtidigt är vi inte mer än människor.
Man har som ensam sköterska ansvar för 20 patienter som är i behov av akut sjukvård, och vem håller oss om ryggen när något plötsligt går fel?
Så tänker man kanske ”byt jobb då om det är så fruktansvärt”, men vem ska då ta hand om ditt barn, dina föräldrar eller personer du håller kär? Jag tror att tanken på att byta jobb har slagit alla som jobbar inom vården, för att man inte orkar längre, men vi stannar ändå kvar för vi har valt vårt yrke av en anledning. Jag älskar mitt jobb, att kunna hjälpa gamla som varit med och byggt upp samhället vi lever i, att rädda en ung människas liv.
Ekvationen är egentligen väldigt simpel, det börjar förstås med löner.
Höj sjuksköterskornas löner, så blir vården mer attraktiv, fler kommer att söka sig till sjukhuset, arbetsförhållandena blir bättre eftersom man får tillräcklig bemanning, vilket leder till att folk faktiskt orkar och vill stanna kvar.
Det är ständigt överbelagt på varenda avdelning, och överbeläggningsplatser räknas numera med i de ordinarie platserna. Patienter får ligga i korridorer och dagrum utan vare sig ringklocka eller tillgång till toalett.
Och det går bra, för att vi sliter häcken av oss för att hjälpa alla patienter som vi har. Vi hjälper ständigt till att lösa alla problem, för det är det vi gör, vi hjälper folk, annars hade vi inte valt yrket från första början.
Men vad händer då om vi sätter ner foten och säger nej?
Jo då blir patienterna lidande, så självklart ställer vi upp och tar den där extra patienten som gör att vi varken kommer att hinna äta, sitta eller något så simpelt som att gå på toa.
Eller det där extrapasset som man blir inbeordrad på, när man egentligen inte vill något annat än att vara hemma med sin familj som man inte hunnit träffa på hela veckan.
Och då är det klart att det inte händer något allvarligt, för att vi ständigt ställer upp och löser allt. Så de som sitter bakom skrivbord och bestämmer ser inte hur hårt vi verkligen sliter. Men vad skulle hända om vi alla helt plötsligt inte dök upp en dag, vem skulle ta hand om alla patienter då?
Man ligger sömnlös på nätterna med en ständig stress och undran om man gjort allt man ska, ifall alla patienter fått sina mediciner, om man beställde mat, om man glömde av någon patient på toa?
Jag är 24 år gammal och känner redan att jag inte orkar mer, jag har varit tillbaka på jobbet i knappt sex månader efter att varit sjukskriven för utbrändhet.
Är det så här man ska må?
SO
