Marks kommun har tappat stinget

Först efter att ha läst Hans Nilssons och Peter Törnqvists debattartiklar och insändare i BT begrep jag på allvar att planeringsvisioner och ambitioner från tjänstemäns sida inte betyder så mycket. Att politikerna ”hänger på”, är ett spel för gallerierna kanske?

Beslut som kan riskera att påverkas genom allmänhetens engagemang och tro på upprättade handlingsprogram och på övergripande remissbehandling såsom för bevarandeprogram, byggnadsminnen, riksintressen, gällande planer med mera, skall inte belasta enskilda tjänstemäns delegationsordning. Läs inledningsparagrafen i kulturminneslagen. Försiktighetsprincipen bör gälla. Dock förutsätts att nämnderna är pålästa.

I början på 90-talet blev jag positivt medveten om att Marks kommun hade stora ambitioner att värna om kulturmiljöerna. Jag konfronterades med ett digert kulturmiljöprogram där man som underlag lade lokala sockeninventeringar till grund, upprättade av bland annat Älvsborgs länsmuseum. Programmet fann stöd hos allmänhet och politiker, och tjänstgjorde i allt större omfattning som tillgång vid bygglovsprövningarna.

Såsom byggnadsinspektör insåg man att den kontakt jag i den rollen fick från allmänheten i bygglovsfrågor, innebar en god insyn i vad som var på gång.

Med rollen som samtidig kulturmiljöhandläggare fick jag uppdraget att tillsammans med övriga berörda förvaltningar arbeta fram en bevarandehandling, i linje med kulturmiljöprogrammets intentioner, kallad ”Bevara oss väl”.

Arbetet med detta bevarandeprogram blev omfattande, då olika analyser tillsammans med kostnadsbedömning skulle klargöra en viss prioriteringsordning för Marks kommuns vidare kulturmiljösatsning. Att man skulle satsa blev jag under tiden ganska varse om, då ett omfattande renoveringsarbete igångsattes av många kulturmiljöer, tillsammans med länsarbetsnämnden, arbetsmarknadsenheten, länsstyrelsen och riksantikvarieämbetet, varvid många miljoner kom kommunen till godo.

Marks kommun blev upphöjt till skyarna för detta arbete och två byggnadsvårdspriser erhölls. Jag inbjöds för att informera om hur Marks kommun arbetade med ”Bevara oss väl”-programmet, och sedermera kring pionjärarbetet med Ramsholmens kulturreservat.

Tyvärr avsattes ingen årsbudget för programmets genomförande. Istället skulle varje projekt bedömas från fall till fall.

Med nämnda bakgrunder är det tragiskt att den nya generationen tjänstemän skall dras med etablerade politiker, vilka försvarar sig med att kommunens underlag för politiska beslut och riktlinjer för framtida planering inte gäller!

Vem eller vad stöder man sig på för sådana uttalanden i pressen? Många har efter min pensio-nering hört av sig till mig, både tjänstemän och allmänhet, om kommunens kulturmiljöer. Tyvärr har Marks kommun tappat sting-et varför det har varit omöjligt att länka kulturmiljöfrågorna vidare (ursäkta – men tyngden saknas).

Tydligen har kommunens kulturmiljöprogram och dess uppföljning hamnat som hyllvärmare eller i ett oöppnat konvolut hos politikerna! En vädjan är nu att plocka fram vad som finns i gömmorna inför pågående översiktsplanering och påbörja det behövliga arbetet med planering av kommunens värdefulla miljöer enligt fastställt program. Börja med att tillfälligt lägga total bygglovsplikt inom de områden som en gång ansågs vara av bevarandevärde. Färdigställ en ny inventering av Häggåns dalgång där ett flertal förläggaregårdar finns. En viss sortering är nödvändig emedan andra objekt kanske skall tillkomma.

Ett flertal fastighetsägare i bland annat Fritsla har lagt stor omsorg vid kulturhistoriska renoveringar och upprustning. Men Trafikverket nedrustar!

Medborgare, ni är säkerligen väl medvetna om att ni själva reser land och rike kring för att uppleva gamla miljöer i städer och på landsbygd. Ni blir upphetsade av ursprungliga levnadsmiljöer, byggnadskonst i smått och stort, bländande natur och slås av tanken på vilket sätt miljöerna har överlevt. Jo inte är det människornas fördömande tankar kring exempelvis byggnadernas skick, utan istället en positiv tanke – vad kan göras! Hemmablindhet är en fara och blindhet förödande.

Detta är inte forumet för att lära om Sveriges/kommunens miljömål i detalj eller om byggnadsnämndens verksamhet, mål och innehåll. Begrunda istället den olyckliga rivningen av Fritsla järnvägsstation som förhoppningsvis leder till ett nytt avstamp för kommunens (och Trafikverkets) kulturmiljöarbete. Att det skulle glädja mig är underordnat den uppskattning som Marks kommun skulle få bland de etablerade miljökommunerna och berörda myndigheter i Sverige, och framför allt för att vidmakthålla kommunens historia.

Bertil Larsson

pensionerad byggnadsinspektör/kulturmiljöhandläggare