Många lämnas utan hjälp
Den 30 oktober släppte Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) sin rapport om orsakerna till utfallet av Försäkringskassans beslut om assistansersättning. Rapporten visar att sedan 2010 får cirka 300 personer per år sin personliga assistans indragen. Orsaken i de flesta fallen är inte att personerna fått ett förändrat hjälpbehov och blivit friskare. Istället handlar det om att nya bedömningar av Försäkringskassan gör att de inte längre anses komma upp i de 20 timmars grundläggande behov som krävs enligt socialförsäkringsbalken.
Assistansersättning är en ersättning som utgår från rättighetslagen LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). Enligt LSS har man rätt till personlig assistans för hjälpbehov som att klä av och på sig, tvätta sig, gå på toaletten, att äta eller kommunicera med andra. Det gäller alltså våra mest intima och privata behov.
Assistansen betyder för många svårt sjuka eller skadade att de har möjligheten att kunna leva ett liv som andra. Alternativet skulle bli att tvingas till ett boende på en institution eller att bli helt beroende av sina anhöriga. Vi inom Neuroförbundet möter många av dessa människor. Våra rättsombud bistår årligen hundratals människor i samband med ansökan eller överklagan kring personlig assistans. Det handlar om personer med svåra sjukdomstillstånd som MS, stroke, Parkinsons sjukdom eller neuromuskulära sjukdomar som ALS för att nämna några. Låt oss ge ett exempel från verkligheten.
Anna, 45 år, är ensamstående och har MS som gradvis försämras. Hon använder elrullstol, och kan inte förflytta sig till vare sig sängen eller toaletten. Sjukdomen har medfört att hon inte kan klä på sig eller tvätta sig på egen hand. När Anna ska äta har hon svårt att greppa besticken. Vid måltiderna händer det att hon sätter maten i halsen. Enligt intygen från hennes neurolog har hon även kognitiva problem, som gör att hon inte inser sina svårigheter. Anna får trots detta avslag från Försäkringskassan på sin ansökan om assistansersättning.
När kommunen eller Försäkringskassan bedömer hjälpbehoven så räknar de ut med hur många timmar per vecka personer som Anna behöver för dessa olika behov. Det som hänt är att Sveriges högsta förvaltningsdomstol i en dom år 2009 ansett att det endast är vissa delar av dessa behov som ska räknas, nämligen de som är tillräckligt ”privata för den personliga integriteten”.
Kommunerna och Försäkringskassan sitter nu därför och räknar på vilka av våra behov som är tillräckligt ”intima”. Domen i högsta förvaltningsdomstolen bygger dock enligt Neuroförbundet på en felaktig tolkning av LSS. I propositionen 1992/93:159, står nämligen att läsa att personlig assistans ska ges till ”personer som behöver mycket omfattande hjälp eller hjälp av mycket privat karaktär”. Assistans ska ges för ”krävande eller i olika avseenden komplicerade situationer, i regel av mycket personlig karaktär”.
Detta innebär – enligt Neuroförbundet – att lagstiftaren aldrig uttalat att det uteslutande måste handla om behov som bedöms som privata eller intima. Den tolkning som Sveriges högsta förvaltningsdomstol har gjort är anmärkningsvärd och lämnar nu personer som Anna och många fler utan hjälp. Vi på Neuroförbundet menar därför att en ny utredning, som förtydligar intentionerna med LSS, måste tillsättas. I denna måste LSS uttalade målsättning att ge svårt funktionshindrade goda levnadsvillkor särskilt bevakas.
Eva Peterson
ordförande Neuroförbundet i Mark
Magnus Andersson
koordinator Neuroförbundets rättsombud
Lise Lidbäck
förbundsordförande Neuroförbundet
