"Må han oroa Borås i eviga tider"
Jag har med stort intresse läst Stefan Eklunds artikel med rubricerade budskap. Jag ser ett mönster av tankegångar, som mer eller mindre mödosamt knyts samman till en slags intellektuell förklaring – och motivering – till skulpturens konstnärliga innehåll.
En viktig tråd är, såvitt jag kan förstå, budskapet. Med lydnad, flit och föräldraauktoritet visar Pinocchio vägen för vår stads framtida barn och ungdomar. Ja, inte nog med detta: ”Jim Dines verk pekar på den uniforma stadens vilja att fostra sina medborgare”. Stefan Eklund tolkar här in en ironisk dimension, som inte skall underskattas. Ja, just ironi kanske rent generellt blir ett av de bärande uttrycksmedlen i vårt framtida förhållningssätt till Pinocchio.
Det talas också om storleken, tyngden och aggressiviteten, som utmanar och ger spänning och längre livstid än konst som stryker medhårs.
Men varför skall ett sådant här monumentalt verk? vara aggressivt eller fostrande, eller för den delen stryka medhårs? Nej, på den aktuella platsen ville jag se, ingen knalle, ingen Algot, inga ullsaxar, men ett monument, som i sin abstraktion i sköna linjer och symbolik kunde associera till bygdens historia och kultur men också en dimension mot framtiden.
Stefan Eklund pekar också på Pinocchiofigurens subtila utformning i sin Disney-look. Subtiliteten kan förvisso ha många bottnar. Det krävs nästan en skriftlig vägledning för att åskådaren skall ges möjlighet att tolka hela det konstnärliga innehållet av tankar idéer och intentioner i detta bronsskal.
Nu står emellertid Pinocchio på plats, och vi får väl försöka gilla läget. Men min inställning är orubblig. Vi borde ha fått något mer konstnärligt och kulturellt värdefullt för pengarna.
Jag hänvisar till och instämmer i ett uttalande av Stefan Eklund från 2006: ”Är vi inte värda ett unikt verk i Borås, skapat i direkt dialog med miljön?”
Ingvar Carlén
