LRF har svikit sina egna i ett kvarts sekel
I en debattartikel den 25 juli diskuterar LRF:s lokala ordförande den småskaliga vattenkraften och vattendirektivet från Bryssel som styr HaV, myndigheten i ämnet.
Tyvärr har LRF missat tåget. Alltför länge har LRF ägnat sig åt att acceptera påståendet att lantbruket och dess utövare är miljömarodörer. Så länge att det har blivit en sanning. Att nu komma med olika klagomål mot dessa politiska påhopp som vattendirektivet uppenbart utgör, utan att inse den historiska bakgrunden, hjälper föga. LRF har svikit sina egna medlemmar i ett kvarts sekel genom att utan klara bevis erkänna dem som miljömarodörer.
Jag påtalade redan på 1980-talet för mina kolleger i LRF, att den som tar på sig miljömarodörsrollen är förlorad!
Därför är flatheten från LRF den egentliga orsaken till vattendirektivets extrema tolkning i Sverige.
Att man i många länder på kontinenten behöver en översyn av vattenkvaliteten kan man förstå, men de stora problemen i Sverige är inte den småskaliga vattenkraften, som funnits sedan århundraden tillbaka utan den storskaliga vattenkraftsutbyggnaden som skett under 1900-talet.
Det resulterade i en gigantisk förändring i de svenska vattendragens årstidsbundna flöden och har påverkat hela ekosystemet i Östersjön och därmed även på Västkusten. Men då detta är en enormt genomgripande politisk och ekonomisk uppgift för Sverige, kan man över huvud taget inte ta upp detta till debatt. Man måste ha en syndabock. Och där passar svenskt lantbruk perfekt. Vilket LRF, som organisation, måste ha insett för väldigt många år sedan. Att sedan havsmyndighetens ledning idag anpassat sig till detta och tydligen också LRF centralt är bara att beklaga, liksom att man kan använda miljöargument på ett fullständigt ohederligt sätt årtionde efter årtionde.
Offren i denna politiska fars är bönderna, men nu är de på upphällningen och vem skall man sedan belägga med miljömarodörsrollen?
