Krygier pläderar för Storisrael
I min replik till Björn Wahllöf om konflikten Israel-Palestina (BT 20/4) pekade jag på den ensidighet som oftast präglar inläggen om konflikten. Respektive part har ytterst svårt att erkänna någon rätt för den andre. Min åsikt är att ingen ensidig lösning av konflikten finns.
Redan tre dagar därefter hävdar Daniel Krygier att jag har fel. Landet mellan Jordanfloden och Medelhavet tillhör Israel och palestinierna har ingen rätt till det. Arabvärldens majoritet vill därutöver, enligt honom, utrota staten Israel. Detta blev svaret på mitt försök att peka på vikten av att båda sidor sansar sig och ser också den andres rätt.
Han hävdar, att jag i mitt inlägg försöker skriva om historien och han är därutöver inte sparsam med värdeorden. Han söker bortse från palestinaarabernas långvariga existens i området. Att det aktuella området inte enbart är judarnas hem genom århundradena framgår bland annat av Nationalencyklopedin. Läs avsnitten om Palestina och palestinier. På 1000-talet var det muslimsk majoritet bara för att nämna ett exempel.
När Theodor Herzl i slutet på 1800-talet publicerade sitt dokument om den judiska staten och lanserade slagordet ”ett land utan folk åt ett folk utan land” bodde där cirka 600.000 palestinaaraber. Vid tiden för första världskriget var invånarantalet cirka 740.000 varav cirka 85.000 judar. Det judiska markinnehavet var då helt obetydligt.
Krygier hävdar att det brittiska Palestinamandatet efter Ottomanska rikets fall var öronmärkt för ett judiskt hemland och att Balfourdeklarationen 1917 slår fast detta. Men det hör till saken, att araberna hävdade också palestinaarabernas rättigheter, något som britterna lovade skydda. Deklarationen säger för övrigt inte, att hela Palestina skulle tillfalla judarna, bara att man i området skulle upprätta ett nationalhem för dem. Man kan på goda grunder hävda, att också den palestinska befolkningen hade en rätt som skulle tillgodoses. Från detta bortser Krygier i sin argumentation.
FN anses allmänt vara den främste uttolkaren av internationell folkrätt. I FN:s delningsbeslut från 1947 tillföll hälften av det som i allmänhet betraktas som Palestina, d.v.s. området väster om Jordanfloden, Israel. Under det efterföljande kriget 1948–49 utvidgade Israel sitt område i förhållande till delningsplanen med Galiléen, en korridor till Jerusalem, gränsområdet mellan Tel Aviv och Jerusalem och områden i nordvästra Negev och en del av kustremsan norr om Gaza. I samband med kriget 1967 togs Sinaihalvön (senare återlämnad till Egypten), Västbanken och Golanhöjderna samt slutligen östra Jerusalem. Västra delen av staden, som skulle stå under internationell överhöghet liksom den östra, hade Israel fullt ut lagt beslag på redan 1949. Nu menar Krygier att den judiska staten egentligen även kan göra anspråk på Jordanien. I praktiken pläderar han för det som brukar kallas Storisrael.
Golanhöjderna anser han folkrättsenligt tillhör Israel och att Israel strävar efter att minimera civilt lidande. På intet sätt försöker han förstå palestinaarabernas situation, behov och rättigheter. Däremot anklagar han dem för aggressiva och våldsamma handlingar, vilka inte heller jag på något sätt vill försvara, även om man kan förstå att palestinsk frustration och ett liv som i ett fängelse kan leda till dessa våldsamma handlingar. Israelernas brott mot mänskliga rättigheter vill han dock släta över.
Krygier har sin position klar. Den kommer dock aldrig att leda fram till fred. För det krävs större ödmjukhet och en vilja till kompromisser som också ser den andres behov och rättigheter. Jag vidhåller, att vi har ett land som kan sägas tillhöra två folk. Eftersom dessa inte kan sammanleva måste det delas. Det är enda vägen fram till fred och för övrigt stabilitet i hela Mellanöstern. Är man inte beredd att se såväl till judars/israelers som till palestinaarabernas legitima behov och rättigheter till ett eget land i det aktuella området, så ser framtiden allt annat än ljus ut.
Berndt Ekholm
