Kapitalism är inte demokrati

Vad de menar med det? Jo, säger de, vill man inte ha farliga kemikalier i sin mat eller bo i förorten, så kan man på marknaden välja att köpa sig annan, kemikaliefri, mat eller ett nytt hus. Så förädlas samhället, genom många människors individuella val till det bättre. Valfriheten snarlik demokratin.

Under 90-talet sade en mängd kända europeiska socialdemokrater att ”viska ha marknadsekonomin, men inte marknadssamhället”. Det lät också fint. Det var som att säga att det fanns viktigare saker än pengar, människor till exempel, att marknadens valfrihet faktiskt inte var samma sak som demokrati. Och visst trodde väl de flesta som de, att det skulle gå att hålla isär de där två, marknadsekonomin och marknadssamhället.

Idag funderar man, när världens börser kränger, när människor slängts ut från sina hem för att de tvingats ta för höga lån, när man inser att sjukvården inte är en rättighet utan en lyxprodukt i världens rikaste land (USA), när allt större delar av det nyskapade kapitalet äts upp av den svällande spekulationsekonomin utom räckhåll för de människor som behöver samhället jämlikt, hållbart och härligt, då funderar man – är det så här det ska vara nu?

Vi tyckte att marknaden kunde väl få tränga sig in i välfärden lite här och där, successivt, på allt fler ställen, men vi insåg inte hur stora rasmassor som faktiskt skulle dras med när vi sprängde sönder den gemensamma sektorn i jakten på avkastningen.

Det har diskuterats ganska flitigt, gränsen mellan samhälle och näringsliv. Vinst i välfärden, utförsäljningar av allmännytta och apotek, privata sjukhus, energi och kollektivtrafik, sådant som alla människor behöver. Och vi tänker att det i grunden faktiskt är en fråga om skillnad i människosyn. Vad som gör människorna och världen bättre. Drivs människan av chansen att få göra vinst och bli rik? Eller drivs hon av idealistiska och sociala skäl, av möjligheter, inte bara morötter? Leder vinstjakten i välfärdsföretagen till kvalitetsförbättringar, eller innebär den ett evigt dagtingande med människovärdet? Det är inte helt lätt att veta. Frågar man en nationalekonom om människans drivkrafter och hur samhället förfinas får man ett svar, frågar man en historiker eller sociolog får man ett annat.

Välfärdsfrågan handlar ändå inte bara om vad som är mest effektivt, utan också om demokrati. Marknadssamhället är ett samhälle utan samvete, som jagar de lönsamma framåt och stöter bort de olönsamma. Det är klart, att har man pengar så kan man ju välja att köpa sig en rejält bra canceroperation eller en strålande, högkvalitativ spetsutbildning. Men vilken människa vill egentligen ha det billigare, det sämre alternativet? Det är väl inget val egentligen, att välja mellan en mångmiljonvilla och hemlöshet, mellan en bra och dålig pension.

Det är klart att om alla människor hade samma möjligheter att välja sig sin välfärd så skulle alla välja sig den allra bästa välfärden. Därför är den intressanta frågan om gränsdragningen mellan näringsliv och samhälle egentligen en fråga, inte om hur stora vinsterna i privata välfärdsföretag får vara, utan att själva vinstjakten i sig faktiskt rangordnar människovärdet efter ekonomisk lönsamhet. Välfärden i jakt på vinsten stöter bort de behövande, trots att välfärdens uppgift ju faktiskt är att skapa samhället mjukt, särskilt för dem som marknaden stöter bort. På marknaden är det pengavärdet som räknas, inte människovärdet. Marknadens valfrihet är inte demokrati.

Frågan om gränsdragningen mellan marknad och samhälle är därför inte bara teknisk, ekonomisk eller ens politisk, utan närmast filosofisk. Det är en fråga, inte om att förvalta ett bokslut utan om att förvalta demokratin, jämlikheten och människornas värdighet. Och att marknadens väg inte är, och aldrig får vara, den enda vägens politik.

Camilla Kvibro Löberg

ordförande Trandareds S-förening

Anders Österberg

förbundsstyrelseledamot SSU

Kajsa Borgnäs

ordförande S-studenter