Kan vi lita på FN:s klimatpanel?
Rapporten har förhandlats fram mellan 110 av FN:s regeringar. Av dem ser några IPCC främst som ett verktyg för att utverka mer pengar från västländerna. Dessa representeras ofta av politiker som försvurit sig till kamp mot koldioxid. Resultatet är politik, inte vetenskap.
IPCC litar på datorsimulerade ”klimatmodeller”. Dessa har förutsagt ständigt stigande temperatur, smältande polarisar, accelererande höjning av havens nivå, växande öknar samt fler och värre orkaner. Allt detta har varit fel. Kan vi tro på någon som haft så grundligt fel så många gånger?
År 2007 spådde kretsen kring IPCC att havet i Arktis skulle bli isfritt sommaren 2013. Men isens utbredning vid årsminimum i september var mer än 50 procent större än i fjol och den växer nu snabbt till.
IPCC svarar att ett år är för kort tid för en bedömning och att isen har minskat under 30 år. Men 30 år är också för kort tid. Polarisarna har alltid varierat i faser om cirka 30 år. När den minskar i norr, växer den i söder – och omvänt. IPCC tycks okunniga om detta. Isen runt Antarktis slog historiskt rekord i år. De redovisar inga tecken på att denna rytm skulle ha brutits, men påstår ändå att Arktis blir isfritt 2040.
Havets nivå mäts noggrant i hundratals hamnar. I några av dem höjs eller sänks landet. Deras värden kan man lätt sortera bort från den stora majoritet, som visar att havet sedan hundra år höjts 0,0–2,0 mm/år. Det är inte oroande. Någon acceleration kan inte spåras.
Den globala temperaturen har inte stigit på 17 år. Det bevisar att datorsimuleringar inte funge-rar för det kaosartade klimatet. Många okända faktorer måste gissas. En simulering kräver någon miljon omräkningar, som ofta förstorar felen i gissningarna. När simuleringar inte klarat 17 år, hävdar IPCC att de klarar 100 år. Det är helt absurt.
Vare sig det blivit varmare eller kallare, bevisar det inte att koldioxid är orsaken. IPCC:s huvuduppgift under 25 år har varit att finna belägg för hypotesen att det främst är koldioxid och inte naturliga krafter, som driver klimatet. Det har de misslyckats med. Mer koldioxid gör så lite att de inte kunnat mäta det.
Ändå hävdar IPCC tvärsäkert att sannolikheten för hypotesen har ökat från 90 procent år 2007 till 95 procent idag. Något så viktigt måste preciseras. Vilka gör bedömningen? På vilka fakta grundas den? Då ingendera anges blir det inte trovärdigt.
Det finns inga tecken på en kommande värmekris. Den verkliga krisen kommer om vi gör som IPCC föreslår – bekämpar utsläpp av koldioxid med högre priser på energi, vilket skall gälla globalt för att vara effektivt. Det höjer priserna på livsmedel och gör oss alla fattigare, värst för de fattigaste. När svälten hotar, kan dessa inte ta hänsyn till miljön, utan kommer att ödelägga stora arealer. Det är rent kontraproduktivt.
För nätverket Klimatsans
Lars Bern
tekn dr, fd VD Miljöforskningsinstitutet IVL,
ledamot Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA
Ulf Brunk
professor em. patologi
Fred Goldberg
fil. dr, Swedish Polar Institute
Olof Hellström
bergsing. energiexpert, fd vVD ÅF
Hans Jelbring
civ.ing, fil.dr, klimatolog
Gunnar Juliusson
professor, medicin
Wibjörn Karlén
professor em. naturgeografi, ledamot Kungliga Vetenskapsakademien
Bertil Larsson
meteorolog, polarforskare
Ingemar Nordin
professor, vetenskapsteori
Carl-Gustaf Ribbing
professor, fysik
Tore Scherstén
professor em. ledamot Kungliga Vetenskapsakademien
Peter Stilbs
professor em. fysikalisk kemi
Sture Åström
civ.ing, nätverkets sekreterare
