Istiden större hot än uppvärmningen

Klimatfrågan har blivit en religion, skrev Elisabet Höglund för en tid sedan i BT. Hon framhöll att man inom FN anser att ”det kan vara kört för Moder Jord”, om ingenting omedelbart görs för att minska utsläppen av växthusgaser.

Nu ses ”tecken i skyn” – uppvärmning med smältande isar – och många är inte sena att se dessa som domedagsprofetior. En ny tids prästerskap, bland inte minst miljöpartister, vill återupprätta den forntida företeelsen att offra människor till ett högre väsen, i dag till ”klimatguden”. Det handlar visserligen inte om direkta människooffer men om offer av människors välfärd genom pålagor, skatter. Det ska offras, som innebär att vi fritt kan röra oss över ännu så länge vida vidder. Idealet för detta prästerskap, konsekvensen av dess predikan, är tillbakagång till en gången tids utomnordiska klassamhälle, där massorna genom livegenskap bands till den egna torvan, utan möjlighet att likt den tidens överklass (= vår tids politiska s. k. elit) se så mycket mer av världen än vad som gick att skåda från den egna boplatsens utsiktsgluggar.

Det har gått religion i klimatfrågan, med åtföljande klimatpopulism bland politiker och där en del, senast inom kd, vänt kappan efter den politiska vinden. Sverige står emellertid för blott 0,2 procent av koldioxidutsläppen. Det innebär att vi med god marginal är ett föredöme ifråga om utsläpp, ett tillräckligt stort föredöme för att vi här i Sverige inte ska behöva känna oss skyldiga eller rentav lämpliga att ta täten ifråga om åtgärder i klimatfrågan. Trots detta vill politiker försvåra för svensken i allmänhet att färdas med bil och att företa längre semesterturer med flyg m.m. De besparingar av utsläpp av växthusgaser, som då skulle göras, får emellertid ingen märkbar global effekt. Detta enligt den svenska expertgruppen för miljöstudier. Men sägs ändå från ledande politiskt håll vara angelägna. Svensk politisk strävan är därför, i dagsläget, att få folket att oreflekterat gå med på att gissla sig självt med fördyrande levnadsomkostnader. Då sägs vi kunna bli ytterligare föredöme för all världens folk, vid sidan av de blott 0,2-procentiga utsläppen. Och förhoppningsvis ska vi då kunna få världen att följa efter det svenska världssamvetet. Tala om napoleonska världserövrarambitioner!

Förkunnelsen är så stark, att det i enfråge-Sverige har blivit i det närmaste omöjligt att ställa sig vid sidan om det politiskt korrekta genom att framstå som kättare gentemot ”den nya religionen”. Och svenska folket tycks, än så länge, låta sig hunsas av ett miljöfundamentalistiskt politiskt prästerskap, vars straffbeskattning av bilåkandet främst kommer att riktas mot dem som har det sämst ställt. För övrigt kan man fråga sig hur troligt det är att exempelvis USA följer den svenska täten genom höjning av bensinpriset till svensk nivå ?

Visst är det angeläget att motverka växthuseffekten men hur vore det om politiker tog det mera kallt och avstod från att panikartat överila ifråga om s.k. klimaträddande åtgärder. Att höja skatten på bensin här i Sverige är en globalt omärkbar, verkningslös, åtgärd. Vårt tillskott till utsläppen av växthusgaser är närmast att likna med en droppe i havet. Att fördyra denna droppe genom extra pålagor på bilismen är ett omotiverat självplågeri.

För övrigt: I sydligaste Skåne känner man genom eroderande strandpartier av pågående landsänkning. Tror verkligen våra miljöfundamentalister att det finns något att göra åt detta annat än att anpassa sig genom att flytta strandbebyggelsen längre inåt landet?

Här måste emellertid framhållas som självklart, att ingen som helst anledning finns att se negativt på (rimliga) åtgärder för att minska utsläpp av växthusgaser. Man bör emellertid uppmärksamma några klimatologiska fakta innan ställning tas till hur vi i Sverige bör se på saken. Under geologisk närtid har nämligen ett antal omvälvande klimatförändringar inträffat i vårt närområde utan att forna tiders människor haft anledning, eller ens möjlighet, uppfatta dem som katastrofala. Dessa har skett alltför långsamt för att vara katastrofala och just därför har människan haft möjlighet att anpassa sig.

Under de sista 12.000 åren har Östersjön några gånger växlat från att vara sjö till hav och från hav till sjö, således varierat mellan att hysa sötvattensfisk och saltvattensfisk. Detta till följd av växelverkan mellan inlandsisens avsmältning och landhöjning: i vara trakter först landhöjning när isen drog sig tillbaka, därefter landsänkning eller snarare översvämning när smältvattenmassorna tog överhanden, därefter ytterligare landhöjning och i vår tid, som nämnts, landsänkning i Skåne. När isen, 3–4 kilometer tjock, hade sin västliga begränsning i höjd med Fjärås bräcka låg havsytan vid det som skulle bli Göteborg 90 meter högre än i dag, vid Strömstad 120 meter högre och vid Varberg 70 meter högre. Det var inget som den tidens människor bekymrade sig över! (Man kan i sammanhanget erinra sig dåvarande centerledaren Olof Johanssons motstånd mot byggandet av Öresundsbron, hans rädsla för att detta skulle ge effekter på Östersjöns miljömässiga status ? Att Östersjön numera är starkt förorenad är en annan sak, som knappast haft med svenskars bilåkning att göra.)

Under senare delen av jägarstenåldern, för ungefär 7.000 år sedan, var klimatet tillräckligt gynnsamt på våra breddgrader för att ge livsutrymme åt pelikan och sköldpadda. Och under bronsåldern för några tusen år sedan måste det ha varit gott att leva här uppe i Norden. Medeltemperaturen var då under sommaren ett par grader högre än i vår tid. Vid västkusten låg havsytan som högst 25 meter över dagens nivå – den höjning av havsytan som man nu vill få svenskar att bli skräckslagna över och därmed villiga till höjd bensinskatt!

Skulle nu havet efterhand till följd av växthuseffekten åter stiga till bronsålderns 25-metersnivå, vilket inte direkt befaras och som inte precis skulle ske över en natt, skulle det i vårt närområde få den konsekvensen att Göteborg måste överges och invånarna flytta till högre belägna nivåer. Men en flyttning kommer ändå, förr eller senare, att bli nödvändig den dag inlandsisen återkommer! Det anses nämligen odiskutabelt att vi befinner oss i en mellanistid, i en geologiskt sett tillfällig värmeperiod. Vi kan förvänta oss återkomsten av en flera kilometer tjock is, som oåterkalleligen kommer att utplåna allt vad människan åstadkommit här uppe i Norden. Detta är det stora och avgörande hotet mot de folk som bor på våra breddgrader. Frågan är om den folkvandring söderöver, som då blir nödvändig, kommer att mötas med öppen famn av folken i sydligare delar av Europa, likt svensk välvilja till invandring ?

Nåväl! Detta är inget vi behöver bekymra oss om, invänder säkerligen en och annan. Någon återkommande istid syns inte aktuellt – den måste vara tusentals år avlägsen. Då bör emellertid uppmärksammas att mellanistiderna, interglacialerna, under den senaste årmiljonen, med fyra konstaterade istider, i genomsnitt har varat i 10.000–15.000 år. Och den senaste nedisningen upphörde för ungefär 9.000 år sedan ? Det innebär att vi, trots dagens läge med växthuseffekt och pågående isavsmältning inom arktiska områden, kan vara vid slutet av innevarande mellanistid.

Mot avlägsenhetstänkandet bör noteras att någon förvarning inte är att räkna med. Det sägs av expertis på inlandsis att den dag isen på våren ligger kvar i Bottenviken, då är det klippt! Visserligen torde det därefter ta hundratals eller rentav tusentals år innan isen når en förödande tjocklek av några kilometer, men när den väl ligger kvar i Bottenviken, då har det vänt, mellanistiden är över och en ny period av inlandsis är på gång. Som läget syns vara i dag, har man måhända anledning överge vetandet om att isen kan återkomma ”när som helst” med den smått inbilska tron att isens återkomst knappast är att vänta under det närmaste årtusendet. Men när inlandsisen en gång åter är på väg, den dagen den oåterkalleligen återkommer, blir frågan knappast, för vår del av världen, att minska på växthuseffekten. Då gäller för oss i Norden att överge våra hem och vandra söderöver ?

Ingvar Leion