Hat som blivit accepterat

Positionerna för vad som är legitim kritik av Israel förskjuts snabbt. En tidigare förhållandevis öppen och kritisk debatt har nu övergått till närmast total demonisering. Om man tidigare kritiserade Israels regerings agerande så ifrågasätter man nu allt oftare Israels existensberättigande.

Det verkar ha blivit legitimt att måla ut Israel som en naziststat, som ett apartheidland och som kolonisatör. Man verkar ägna sig åt historie-revisionism och ett väldigt selektivt urval av fakta.

Utmålandet av Israel som den omoraliske och onde skapar dessutom en grogrund för intellektuella argumentationer som förnekar förekomsten av antisemitism eller ger uttryck för förståelse av den växande antisemitismen. Jag vet inte längre hur man argumenterar sakligt i detta klimat. Hur för man en debatt när analyserna om vad som händer i världen mister sin verklighetsförankring?

Artiklar som vilar på dessa grunder publiceras varje dag i stora tidningar och likande budskap sprids över sociala medier.

Gardell skriver den 1 augusti i Aftonbladet att Israels tillkomst inleddes med en etnisk rensning [?] för att ge plats åt en bosättardemokrati som utvecklade en apartheidregim.”

Språkröret för Grön ungdom i Uppsala, Esra Hacimehmet, hävdar att de som anser att Israel har rätt att existera lider av ”nazikomplex”.

Alla delar så klart inte denna verklighetsbeskrivning, men de flyttar positionerna för vad som är en gångbar debatt. Mitten förskjuts. Att vädja till nyansering, innebär i princip att man är pro-israelisk.

I kölvattnet av avhumaniseringen av Israel följer dock ständigt judar med. I Europa och Sverige attackeras judar, synagogor och andra judiska institutioner.

Få politiker och inga partiledare uttalar sig om särskilt kraftfullt om denna utveckling. Den grova antisemitismen som luftas samtidigt skrivs det förhållandevis lite om i våra tidningar, istället publiceras artiklar som menar att rop om antisemitism från judiska församlingar i Sverige är försök att tysta relevant Israelkritik.

Guillou skriver till exempel i Aftonbladet den 3 augusti att man försöker tysta Israelkritik genom att använda sig av anklagelser om antisemitism. På Facebook publicerades nyligen ett inlägg om att judar fick skylla sig själva om de blev hotade när de bar en davidsstjärna eftersom davidsstjärnan finns på Israels flagga.

Det fanns en gång en diskussion där Israelkritik framfördes sakligt, en argumentation för och emot. Den tiden verkar vara förbi. Det har istället blivit rumsrent att hata Israel. Israel är, till och med själva skyldiga till den ökande antisemitismen – inget Israel ingen antisemitism.

Inom den judiska gruppen finns nyanserade konversationer som tillåter både Israelkritik och -försvar. Utåt vågar de flesta judar däremot inte längre vädra sina åsikter eller öppet visa att de är judar.

Antisemitism som hotar fysisk säkerhet är så klart alltid värst, men att öppet inte våga visa vem man är eller stå för det man tycker är också förtryck.

Många judar i min bekantskapskrets funderar på om det kommer finnas en framtid för oss och våra barn i Sverige om situationen ytterligare förvärras.

Israel bildades 1948 som en stat för judar eftersom världen inte lyckats hålla judar säkra och fria från förtryck. Det ligger en sorglustig ironi i att hatorgierna riktade mot judar och Israel bekräftar Israels existensberättigande – nu mer än på mycket länge.

Petra Kahn Nord generalsekreterare för Judiska ungdomsförbundet i Sverige