Fullfölj Afrikas avkolonialisering

Jag såg misären och förtrycket som följer i ockupationens fotspår. Jag träffade barn som aldrig fått se sitt hemland utan levt hela sina liv i flyktingläger. Jag träffade tonårspojkar som blivit torterade av den marockanska militären. Jag träffade män som inte kunnat stå upp på 20 år efter att de hamnat för nära en mina.

Men ju mörkare natten blir desto klarare lyser stjärnorna. Folket i Västsahara har, trots att situationen inte förbättras, fortsatt att kämpa för den frihet människor i Sverige tar för givet. Gång på gång slås jag av tanken, hur orkar de fortsätta?

Det glesbefolkade ökenlandet är sedan 1975 ockuperat av Marocko som valt att bygga en 200 mil lång mur rätt igenom landet. På östra sidan om muren, cirka 1/3 av landet, är befriat område och de andra 2/3 av landet håller Marocko i ett järngrepp. Människorättsorganisationer rapporterar om upprepade övergrepp mot västsahariernas mänskliga rättigheter. Godtyckliga tillfångataganden, ”försvinnanden” och tortyr är vardag på de ockuperade områdena. Så sent som i maj i år kastades studenter ut från fjärde våningen efter att de deltagit i en fredlig demonstration för Västsaharas självständighet. En av dem avled, de andra skadades allvarligt. Brotten kan tyckas häpnadsväckande, men är mer regel än undantag i Västsahara.

Internationella domstolen i Haag har fastlagt att Västsahara har folkrätten på sin sida. Ett 80-tal stater i världen är av samma åsikt, men inte länderna i Europa. Sverige har en möjlighet att skriva historia genom att vara det första land i Europa som erkänner Västsahara. Denna möjlighet får inte förspillas!

Ansvaret för förtrycket av Västsahara kan inte bara läggas på Marocko. Omvärldens skuld i frågan är stor. Genom tystnad har situationen accepteras och övergreppen kunnat fortgå. Marocko är en stor handelspart till flera EU-länder, vilket gör att det ekonomiska intresset fått gå före principer om människovärde och rätten till självbestämmande. Girigheten efter naturresurser som fiske, fosfat och förmodligen även olja har fått väga tyngre än humanistiska ideal. Priset har betalats av kvinnorna, barnen och männen som väntat 30 år på en utlovad befrielse.

Ockupationen är ingen naturlag. Inga ockupationer, murar eller människorättsövergrepp varar för evigt. De varar bara så länge omvärlden är tyst! Den dag vi vågar säga ifrån och förvandlar vårt passiva godkännande till kritik, den dagen kan vi åstadkomma en förändring. Frågan är inte vad som behöver göras, frågan är om det politiska modet finns. SSU kräver att Sverige erkänner Västsahara. På 50- och 60-talen avkolonialiserades de flesta afrikanska länder. Västsahara hann aldrig känna frihetens sötma, det är inte en dag för tidigt att de får göra det.

Hur folket i Västsahara orkar fortsätta att kämpa blev under min resa besvarad. De har helt enkelt inget val. Det har däremot vi. Vi kan välja att fortsätta ge vårt tysta medgivande eller så kan vi protestera. Jag gav människorna jag träffade i Västsahara ett löfte om att föra deras kamp vidare. Om att aldrig, aldrig ge upp förrän befrielsen är nådd. Det löftet tänker jag hålla.

Mikael M Karlsson

SSU:s Västsaharanätverk