EU-idén behöver ny energikick
Naturligtvis är vi oss själva närmast, men i vår gränslösa värld borde, enligt min uppfattning, världsscenen vara mer intressant än vad Beatrice Ask visste eller inte visste eller vad Urban Ahlin berättat eller inte berättat eller hur spefull USA:s ambassadör kan vara visavi Carl Bildt.
Det är knappast förbluffande, men ändå verifierande att ta del av hur Saudiarabien och dess arabiska grannar ivrade för att Irans atomvapenrustande skulle slås ut.
Det är tydligt att ”vänskapen” med USA och förhoppningen att Israel skulle ta på sig den exekutiva rollen suttit och sitter djupt i saudiernas föreställningsvärld.
Det hade förstås varit ett starkt inrikespolitiskt kitt och till arabstaternas fromma om USA och Israel stått för uppgiften att bomba och kväsa Iran. Då hade helt säkert gatorna i arabvärlden fyllts av slagord och vedergällningskrav mot USA. Hatet mot den egna regimen hade kanaliserats bort ett tag och arabrikena hade kunnat visa på samförstånd.
Wikileaks bestyrker entydigt hur internationella relationer sitter fastskruvande i dubbelmoral och flaskspel. Prinsarna och furstarna ler mot Hillary Clinton samtidigt som de föder terrorgrupper som al-Qaida, talibaner och Hamas.
Är det räddhåga eller oljeberoende eller bådadera som gör att den internationella utrikespolitiska korruptionen tystas ner och måste avslöjas genom läckor?
Kan det vara så att när oljan sinar under ökenlandskapen bleknar korruptionen och möjligheterna att söndra och härska och att göra länder beroende – läs USA och väst – avtar eller upphör? Vem vågar hysa sådana framtidsförhoppningar?
EU behöver en ny berättelse. Lissabonfördraget är i hamn. European External Action Service (EEAS) byggs upp. Det ska självfallet få ta sin tid, men vart leder utrikeskommissionären lady Ashton ”sin” verksamhet?
Kan det rent av vara så att EU:s utrikespolitik (EEAS) kan bli den nya efterlängtade berättelsen?
Den europeiska pessimismen kan bli domedagsprofetians uppfyllelse, om inte medborgarnas vardag och Europas många institutioner och strukturer åter blir syresatta av visionen om fred och trygghet.
Euroområdet har all tänkbar uppmärksamhet. Wikileaks läckor kryddar internationella relationer med både trams och uppseendeväckande referat. Mellanösterns maktkamper framstår, som vanligt, i beklämmande dager.
Nog fordras det att den genuina och motiverade EU-idén får ny energi att lyfta Europa ur sin historia, krigisk och blodsbesudlad, och påbörja ett fredens kapitel. Robert Schuman, Konrad Adenauer och Alcide de Gasperie bars av en fredens vision, då en ny berättelse.
Det är dags att den berättelsen utifrån våra dagars globaliserade verklighet och vardag får nytt liv, ny belysning.
Alf Svensson (KD)
Europaparlamentariker
