Annons

EU blev inte vad som utlovats

Så vitt vi kan bedöma så har mycket lite av det som förespeglades inför valet om medlemskap i EU förverkligats. Att det bara skulle vara stora och övergripande frågor som EU skulle besluta om var en ren lögn, skriver fackföreningsföreträdarna Kurt Eliasson och Rolf Andersson.
Debatt • Publicerad 23 februari 2008
Besvikelsens hus i Bryssel.
Besvikelsens hus i Bryssel.Foto: Scanpix

Inför medlemsomröstningen 1994 spreds det en stor mängd informationsmaterial i olika former. Det var inte bara faktamaterial som användes i studiecirklar och vid föreläsningar. Även ett antal böcker fanns att tillgå, som till en del hade ambitionen att vara faktamaterial men som till största delen speglade författarens inställning i frågan.

Själv deltog vi i studiecirklar. En fråga som diskuterades livligt i cirklarna var det demokratiska underskottet i EU:s organisation. Mot denna bakgrund blev det naturligt för oss att fortsätta studierna på egen hand. Vi läste ett antal utredningar varav de flesta ansåg att det demokratiska underskottet inte var ett oöverstigligt hinder för att vi skulle bli medlemmar i EU.

Annons

Trots allt vi läste, blev vi mer och mer villrådiga om hur vi skulle rösta. I grunden hade vi en positiv inställning till samarbete i stora och viktiga frågor som inte kan lösas av en enskild stat. Sista veckan inför valet var tveksamheten så stor att vi hade kunnat spela krona eller klave om hur vi skulle rösta. Vi hade kunnat blankrösta som en del gjorde, men det kändes fegt att inte ta ställning, att inte våga ha en uppfattning. Men vi bestämde oss till sist för att det fanns flera anledningar att rösta nej än att rösta ja.

I valrörelsen hävdade alla EU-förespråkare att det var bara stora övergripande frågor som skulle behandlas och beslutas om i EU. På nationell nivå skulle allt förbli som vanligt. De fackliga farhågorna för kollektivavtalens ställning vid ett medlemskap var inget att oroa sig för. I förhandlingarna om villkoren för ett svenskt medlemskap i EU hade kollektivavtalens ställning behandlats och därvid hade det getts försäkringar om att ett medlemskap inte skulle inkräkta på kollektivavtal som tecknats mellan arbetsmarknadens parter. Kollektivavtalens ställning var en helt avgörande fråga för att fackföreningsrörelsen skulle kunna ställa upp för ett medlemskap.

Hur har då EU utvecklats sedan vi blev medlemmar?

Så vitt vi kan bedöma så har mycket lite av det som förespeglades inför valet om medlemskap i EU förverkligats. Att det bara skulle vara stora och övergripande frågor som EU skulle besluta om var en ren lögn. Det finns snart sagt ingen fråga som Sveriges riksdag ska ta ställning till som inte måste underställas EU före beslut. Statsråd och tjänstemän på departementen får ju åka som skållade råttor mellan Stockholm och Bryssel för att få veta vad de får – och inte får – göra. Mot denna bakgrund är det berättigat att ställa frågan om Sveriges riksdag behöver bestå av 349 ledamöter. Då det i allt väsentligt är EU som bestämmer kanske det skulle räcka med 149 ledamöter.

Tjänstemännen inom EU-byråkratin tar åt sig allt mer av den makt som rätteligen parlamentarikerna borde ha. Den utvecklingen utgör en stor fara för framtiden. Byråkratin riskerar att bli så stor och ogenomtränglig att parlamentarikerna inte har en chans att hävda sig i djungeln av bestämmelser och författningar som produceras på löpande band.

Ett annat orosmoln är den svällande andelen lobbyister. Varje fråga som behandlas inom kommissionen är ju föremål för omfattande lobbning. Som exempel kan nämnas vår egen kommissionär, Margot Wallströms miljöarbete. Under hela utredningen och bearbetningen av förslaget till lagstiftning var det lobbyister som bearbetade ledamöterna i syfte att skrämma för konsekvenserna av för långtgående krav på förändringar. De lyckades över hövan bra. Av de storstilade planerna och förslagen ”bidde” det en tumme.

Ingen skugga ska falla på Margot Wallström. Hon gjorde säkert allt som stod i hennes makt. Det blev krafterna utanför parlamentet som fällde avgörandet indirekt. Det är inga småpengar som skattebetalare och fackföreningsmedlemmar får betala i arvoden till lobbyistema. Enligt vad vi erfarit är det omöjligt att driva frågor inom EU utan att använda denna avart.

En annan omständighet som retar oss är att enskilda länder som kan och vill gå längre i miljölagstiftning, än vad kommissionens regler säger, är förbjudna att göra det. Det torde säkert dröja 15–20 år innan miljölagstiftningen kan komma upp på agendan igen. Under den tiden kommer människor, djur och miljö att åsamkas stora skador utan att någon kan ingripa. Var det detta som skulle vara så bra för Sverige? Exemplet från miljöområdet torde ha mptsvarigheter på alla andra områden som behandlas inom kommissionen. Hur var det med löftet om de svenska kollektivavtalens suveränitet? Var fanns de dokument eller protokoll från Sveriges medlemskapsförhandlingar då EG-domstolen behandlade Vaxholmsfallet?

Om det överhuvudtaget finns några skriftliga dokument från förhandlingarna om kollektivavtalens status, kan ju starkt ifrågasättas, efter vad som kommit ut av den aktuella domen, eller? Så här i efterhand kan vi väl, utan att vara elaka, dra slutsatsen att mycket har varit mörkat och dunkelt från medlemskapsförhandlingarna som leddes av minister ”Dunkelspill”.

En rimlig konsekvens av Vaxholmsdomen måste bli att riksdagen sätter ner fötterna och kräver av EU att givna löften ska hållas. Det förslag till konstitution som medlemsländerna ska behandla måste ändras och tillföras klara och entydiga skrivningar om de svenska kollektivavtalens status i enlighet med vad som uttalats och lovats tidigare. Om den ena parten inte håller ingångna avtal, är det väl fritt fram för den andra parten att göra detsamma. Eller?

Annons

En rimlig konsekvens vore att begära utträde, men det är väl inte att tänka på. De som deltagit i förhandlingarna är väl för stolta för att erkänna att det gått fel.

Som vi tidigare antytt har vi stora farhågor för att EU ska bli en mastodonorganisation som ingen har riktig kontroll över. Vi har ju sett och hört vad som skett med FN, med mygel och korruption, som förhindrat att organisationen fullgjort sitt uppdrag på ett korrekt sätt. Det utmärkande för stora organisationer är den byråkrati som byggs upp och som blir ogenomtränglig för parlamentariskt valda företrädare.

Kurt Eliasson

Rolf Andersson

Byggnads

Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons