Alla måste få det stöd de behöver

Jag står bakom och håller med om innehållet i Elisabet Hedbloms artikel.

Inkludering? Ja.

Särskilda undervisningsgrupper? Ja.

Begreppet inkludering är på allas läppar, såväl nationellt som i skolans värld. I den bästa av världar innebär inkludering i skolan att man har elevers olikheter som utgångspunkt samt jobbar efter devisen: ”mångfald berikar”. Arbetsformer då elever engageras i varandra och där allas bidrag krävs för ett gemensamt resultat måste skapas i skolan, om inkludering ska fungera fullt ut. Till detta krävs resurser eftersom det är i det närmaste omöjligt att skapa en sådan lärmiljö om man är ensam lärare med 20–30 elever.

I skollagen står: ”I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt” (1 kap 4 §).

I en skrift som Skolverket gav ut 2013 beskrivs arbetet med åtgärdsprogram. När en elev inte förväntas nå kunskapskraven, görs en kartläggning, vilket bland annat innebär att undervisning och lärmiljö måste analyseras. Därefter bedöms om elevens behov av stöd kan tillgodoses med anpassningar i det dagliga pedagogiska arbetet eller om eleven är i behov av särskilt stöd.

Enligt skollagen skall särskilt stöd i första hand ges i den elevgrupp eleven tillhör. Rektor kan dock ta beslut om att en elev under en tid ska få sitt behov av särskilt stöd tillgodosett genom till exempel placering i särskild undervisningsgrupp. Vår läroplan, Lgr 11, vilar på ett sociokulturellt perspektiv på kunskap och lärande, vilket innebär att kunskap skapas tillsammans med andra, genom språk och kommunikation. Språket betydelse i kunskapsutveckling och undervisning betonas.

Behövs då särskilda undervisningsgrupper? Ja, självklart. Borås stad har just lagt ner två särskilda undervisninggrupper och vi har kunnat följa debatten i media.

Kommunikationsklasserna ”finns kvar tills vidare”. Jag arbetar i en av Kommunikationsklasserna på Bodaskolan, som tar emot elever som har språkstörning, och framhåller bestämt att vi behövs.

Inkludering är ett fantastiskt begrepp, och jag har sett goda exempel på att elever med språkstörning är delaktiga och ses som en av resurserna i klassrummet. Men jag är övertygad om att i Borås stads skolor går elever med språkstörning som ”sitter med” i klassrummen på sina hemskolor, men som inte är inkluderade, eftersom resurser och kompetens saknas.

Om kunskap skapas tillsammans med andra med hjälp av språk och kommunikation, hur går det då för elever med språkstörning i en klass med 20–25 elever? Finns det elever som tystnar? Troligtvis. Finns det elever som agerar utåt? Troligtvis.

Specialpedagogiska myndigheten (SPSM) menar att för att elever med språkstörning ska få stimulans och ha möjlighet till förståelse behöver lärmiljön vara språkligt och kommunikativt tillgänglig. I arbetet med elever som har språkstörning menar SPSM att man bör tänka på att anpassa gruppstorlek och gruppsammansättning.

SPSM skriver också att språkstörning är en funktionsnedsättning som ser olika ut för olika elever. Skollagen säger tydligt att alla ska få det stöd de behöver på det sätt och i den omfattningen som behövs. Är det då inte bättre att, enligt läroplanens riktlinjer, skapa kunskap tillsammans med andra jämnåriga, i en särskild undervisningsgrupp med mycket vuxenstöd, än att sitta i ett klassrum och kanske endast kommunicera med läraren, eller en elevassistent.

Först när resurser och kompetens finns på alla skolor kan man börja fundera på att avveckla de särskilda undervisningsgrupperna.

Britt Samuelson

lärare i en av kommunikationsklasserna på Bodaskolan