Pål Börjesson reste sig igen

De går inte att undkomma. En gång i tiden stod de som fond för Broder Daniels skiva Cruel Town. I samma kvarter har Pål Börjesson en gång vandrat. Han tillbringade sina uppväxtår på gatan nedanför. Han höjer blicken och pekar bortåt, längs med motorvägen.

– Ser du radhusen där borta? Där bodde jag de första åtta åren. Sedan flyttade vi hit. Då kändes det som en jättestor omställning, även om det bara var 100 meter.

Lika långt åt motsatt håll ligger Frölunda Torg. Skådeplatsen för Pål Börjessons debutroman Gallus. Hans berättelse om en pappa och hans två söner uttrycker ett nästan hopplöst tillstånd. De sitter fast utan några möjligheter att förändra sin situation. Deras hopp är satt till den yngsta sonen Gallus som försvunnit in i datorspelandets värld. Hans framgångar i ett virtuellt onlinespel förväntas rädda familjen ur deras ekonomiska knipa. Samtidigt tampas de med pappans alkoholproblem och den äldre sonens mystiska smärtsjukdom.

Recensenter och läsare har hyllat boken som en skicklig samtidskildring med flera självbiografiska inslag. Men Pål Börjesson är noga med att poängtera motsatserna.

– Det är ingen debattbok. Många verkar se boken som socialrealistisk. Men det är den inte. Jag har använt min konstnärliga frihet och i tidigare utkast var den ännu mer skruvad. Samtidigt är läsningen alltid läsarens sak, säger han och fortsätter.

– Det är en tung berättelse som har en känslomässig grund hos mig själv. När jag skrev boken dröjde jag mig kvar i min uppväxtmiljö. Men karaktärerna är inte baserade på verkliga personer. Pappan i boken har bara små drag från min egen pappa, säger han och pausar.

– Fast det var omöjligt att inte se hans lägenhet framför mig när jag skrev, även om jag försökte att inte göra det.

Pål Börjessons pappa bodde sina sista år på Näverlursgatan vid Frölunda Torg. Tillvaron försämrades kraftigt när han förlorade sitt jobb under 90-talet. Och på grund av ett stegrande alkoholberoende gick det sakta utför. Redan som sjuåring började Pål Börjesson märka av föräldrarnas alkoholvanor.

– Det fanns en dubbelhet i min uppväxt. Båda mina föräldrar drack, samtidigt som de var väldigt kärleksfulla. Min pappa var fin på många sätt men det är inte lätt att ha en relation med någon som dricker och han kunde också vara jävlig.

Han återvänder sällan till Västra Frölunda. Hemmakänslan infinner sig fortfarande men kopplingarna till området är utsuddade. Hans pappa gick bort 2007. Det var ett år efter att Pål Börjessons liv hade tagit fart efter ett annat tungt bakslag.

– Åtta dagar efter min magisterexamen i litteraturvetenskap klappade jag ihop. Jag hade legat i för mycket i mina studier och drabbades av ångestsyndrom. Jag blev sjukskriven i två år.

Under sin långa väg tillbaka började han arbetsträna på Författarcentrum Väst. Något som så småningom ledde till fast anställning. I samma veva träffade han också sin nuvarande sambo och hittade nyvunnen riktning i sitt skrivande tack vare boken Gallus. Tre värdefulla komponenter som står som grund till livet han lever i dag.

Och sedan augusti är han pappaledig till sonen Allan.

– Jag förstår inte hur folk hinner satsa på en karriär när de är föräldralediga. Jag har en halvtimme över mitt på dagen men det är omöjligt att hinna något på den tiden.

Det börjar skymma över höghusen på Södra Dragspelsgatan. Några få fönster har gett ljus åt de gråsmutsiga husfasaderna. Dånet från motorvägen ökar. Bilarna rinner allt tätare genom Frölunda.

Pål Börjesson tittar snabbt på klockan. Den dyrbara tiden är snart ute. Sambon och sonen väntar. Han medger att det fortfarande är svårt att förstå. Precis lika märklig känns den plötsliga författarsuccén. Läsare står i kö för boken på Göteborgs bibliotek och han säger att han inte har läst en enda anmärkning i recensionerna.

– Det känns ganska stört. Uppmärksamheten tog fart efter GP:s recension. När de skrev: "Gallus är en hjärtskärande roman, till brädden fylld av ömhet" fick jag en gråthulkning. För det är verkligen med en viss ömhet jag har skrivit boken.

Han var hela tiden mån om att bokens berättelse skulle följa familjen. Det skulle inte handla om Frölunda. Han letade efter ett uttryck som var deras. En gestaltning av en familj som sitter fast men som lever ändå.

– Det är människor som inte ser sanningen om sina liv. De undviker att prata om det och skjuter problemen framför sig. Väldigt dysfunkionellt.

Vad blir nästa bokprojekt?

– Jag vet inte riktigt vad det blir än. Jag har ett manus till en ny bok som är ganska spretigt. Det kommer att handla om hur det är att leva med en stor tyngd och hur du förhåller dig till den. Jag försöker skriva på ett nytt sätt, mindre undvikande. Men berättelsen börjar, liksom Gallus, med en begravning.

Det låter som ännu en mörk historia.

– Jo, mörk eller meningsfull. Allvar och tyngd går inte att komma ifrån när man försöker reda ut livet. Men samtidigt försöker jag alltid arbeta med något slags dovt dur i tonen, annars säckar allt ihop.

Martin Högkvist