Med rötter i ensamheten

Jag har bokat in intervjun med Eli Levén på den lilla kvartersbiografen i Stockholm av ren bekvämlighet. Jag bor i närheten och ljudnivån i foajéserveringen brukar vara behaglig. Väl där slår det mig att jag knappast kunde valt en lämpligare plats. Dels för att kaféet som ligger i samma lokaler är en samlingsplats för Stockholms intellektuella queerscen, dels för att Elis debutroman Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats just nu är i förvandlingsprocessen till att bli film. Arbetsnamnet är Någonting måste gå sönder och Eli är just färdig med det omarbetade manuset. I april börjar inspelningarna och Ester Martin Bergsmark, guldbaggebelönad för Maggie vaknar på balkongen, regisserar.

– Att boken ska bli film känns som en dröm. När jag skrev den hade jag David Lynchs Wild at Heart som en stor förebild. Jag ville göra en lika melodramatisk kärlekshistoria som den. Filmen kommer att skilja sig ganska mycket från boken, det kommer att finnas väldigt mycket humor i den, säger Eli.

Det är tur att vi har filmen att prata om. Sin roman är Eli Levén nämligen ganska trött på, så här ett år efter utgivningen. Efter att ha läst de 150 sidorna av tonårsexorcism är det inte svårt att förstå varför han gärna vill gå vidare.

– Jag ville att texten skulle komma ur min egen smärta och skam, jag pressade mig själv och mitt språk mot äcklet och patetiken för att vara sann mot hur det kändes under de där åren. Det var en plåga att skriva den, men jag gjorde det för att jag kände att jag hade ett uppdrag. Jag ville fånga utsattheten och ensamheten som finns i den unga gayvärlden. Jag skrev till en yngre version av mig själv och till mina vänner som fortfarande var kvar i tonåren.

Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats kretsar kring Sebastian, döpt efter det katolska helgonet som led martyrdöden för de kristna i Rom. Eli Levéns Sebastian lider för kärleken till hjärtekrossaren Andreas.

Han lider för drömmen om att återuppstå i ett annat kön, som det vackra och självsäkra fantasijaget Ellie. Hans offer är han själv, i parker och på pissoarer ger han sin kropp till dem som vill ha den. Det är mycket sex, mycket äckel och ett ständigt pendlande mellan poetisk skönhet och påträngande smuts.

– Jag ville att det skulle vara obekvämt att läsa den, man ska själv uppleva det som Sebastian går igenom. Jag är väldigt förvånad över att boken har blivit omtyckt av så många. När jag skrev den var jag säker på att den skulle ses som extremt smal och att jag skulle bli tvungen att trycka upp den själv.

De flesta positiva reaktioner som Eli fått har dock inte kommit från bögar eller transpersoner. Istället är det unga tjejer som bloggar och mejlar om att Du är rötterna? är den bästa bok de läst.

– Jag tror att de kan känna igen sig i att vara i en utsatt position, att känna sig som ett objekt och behöva vara en perfekt kropp för att ha något existensberättigande. Jag blir väldigt glad när jag får höra att boken har gett någon ung människa något. När jag kommer till Borås ska jag tydligen till en gymnasieskola (Bäckängsgymnasiet) och träffa elever där, det ser jag verkligen fram emot.

Själv hoppade Eli av gymnasiet när han var arton. Under några år skrev han lite för olika tidningar och jobbade i hemtjänsten och som konsult på en datasupport. Han ryser fortfarande när han berättar om hur mycket han avskydde just det jobbet.

En dag gick det inte att jobba längre. Eli fick ett sammanbrott, blev sjuk och låg bara i sängen och skrev i tre månader.

– Jag trodde att jag höll på med en pjäs, jag jobbade med en teatergrupp då. Men det som växte fram blev istället grunden till Du är rötterna? Jag skickade in ett utdrag till några skrivarskolor och kom in på allihop.

Eli valde att börja på Biskops Arnös skrivarskola, där han bland annat fick Sara Stridsberg som handledare. Utdraget ur Du är rötterna? började spridas bland de stora förlagen och till slut blev det huggsexa om manuset.

Norstedts vann dragkampen och plötsligt var outsidern Eli ett av de hetaste nya namnen i Litteratursverige.

– Det var lite konstigt att vara i medvind. Jag snubblade liksom till när det inte fanns så mycket som tog emot längre. Jag blev lite misstänksam och undrade om det här berodde på att jag passade bra i ett fack som var rätt just nu. Sedan slappnade jag av och var bara glad över att få ge ut en bok.

I dag ser Elis vardag väldigt annorlunda ut. Han har lämnat Stockholm för New York och börjat jobba enligt en yrkesförfattares rutiner. Varje morgon går han upp klockan nio och sätter sig på ett kafé för att skriva tre till sex timmar.

Men den största skillnaden är nog att det inte gör ont att skriva längre.

– Jag är en helt annan person nu. Det var skönt att bli av med det här stora uppdraget som jag kände att jag hade. Nu är allt inkapslat i boken och jag har fått mycket större självkänsla genom att få ge ut den. Jag skriver på ett par nya romanprojekt som kretsar kring samma teman men har väldigt annorlunda stil. Det är bara så jävla kul att skriva nu.