Ett liv som hund

Det är inte alls förvånande att Anna ägnat sig åt bilder; i hennes debutroman Boys är de emellanåt tydliga som filmer. Romanbygget började med slutscenen, där halvnyktra huvudkaraktären Lasse går ut med lite överbliven landgång för att hitta sin älskade whippet, Boys, som varit borta för länge.

– Det var en scen som jag gick och tänkte på, och jag ville utforska Lasse. Jag gick in i honom, jag tänkte som om jag själv var Lasse och hur det skulle vara. Jag har lajvat en del förr i tiden, så jag tycker om att spela olika roller.

Hennes inlevelseförmåga och stilsäkra debut gav idel fina recensioner och ledde till en nominering till Borås Tidnings Debutantpris. Till vardags arbetar hon halvtid som redaktör på En bok för alla, där hon sköter administration, är med och beslutar om vad förlaget ska ge ut och redigerar antologier. I grunden är hon språkvårdare, men har glidit över mer och mer i litterärt skrivande. Boys skrev hon på kvällarna.

– Jag promenerade hem från jobbet, och sedan satte jag mig vid datorn, ibland hemma, ibland på något kafé. Sedan skrev jag.

Om Lasse, som dricker lite för mycket trots att han inte borde, om Lasses hund och bästis, Boys. ”Det är ingen jävla schäfer vi snackar om, utan en rashund med tunn päls och känsliga tassar.” Och om Lasses son, Matti, som är en ganska distanserad och avstängd person.

Många blev förvånade över ditt val av huvudpersoner. De flesta debutanter skriver i ärlighetens namn om sig själva.

– Det var det sista jag ville! Att skriva något som ligger nära min egen verklighet på det sättet, det skulle vara helt ointressant. Mitt liv är inte så spännande att det är stoff till en bok. Jag är en ganska typisk 30-årig tjej, skulle jag tro, och den boken finns redan. Det är en ganska tråkig bok.

Tror du?

– Det är mycket roligare att ha en tanke och få välja precis hur man vill göra med den, känna efter hur det är när det gäller andra. Om jag skulle skriva utifrån mig skulle jag behöva följa min egen logik. Det vill jag inte.

Men utgår man inte alltid från sig själv när man skriver?

– Jo, jag använder förstås många av mina egna erfarenheter, jag hämtar inspiration ur dem. Men om jag skulle ha skrivit om mig själv skulle jag ha bränt upp en massa som går att hushålla med i stället. Nu använder jag saker ur min egen erfarenhet utan att förbruka dem.

Du fick också en del förvånad uppmärksamhet för sexskildringen – som du skrev ur Boys’ vinkel.

– Ja, men där tänkte jag att man kanske kan bli lite feg när man skriver sin första roman. Man är rädd att det ska välta över, att det ska bli för svart, eller för sentimentalt. Jag tvekade lite när jag skrev sexscenen, men tänkte ”nej, jag får fan bjuda till lite”.

Överlag är det ganska ovanligt med djur som subjekt i romaner.

– Jag avundas djur ibland, när man ser en hund jaga eller lukta på spillning, eller para sig. Det är en sådan direkt tillfredsställelse, och det är roligt att föreställa sig.

När vi träffas – i Annas pojkväns prydliga kök, över kanelbullar och kaffe i Marimekko-muggar – befinner hon sig mentalt tolv timmars flygresa från Södermalm och Stockholm. Det är bara några veckor sedan hon kom hem efter en reportageresa i Burma och Thailand, där hon bland annat träffat nyligen frigivna oppositionsledaren Aung San Suu Kyi.

– Hon hade en otrolig auktoritet och utstrålning. Intervjun jag gjorde med henne kommer i Ordfront magasin nu i februari.

Hon planerar att återvända till Burma, för att rapportera om demokratirörelsens arbete och kanske dra igång ett läsbefrämjande projekt. Dessutom blir det fler romaner. Det nya projektet är en kärlekshistoria.

– Det handlar om två lite slitna kulturarbetare i 40-årsåldern som hyr en stuga i Värmland över sommaren för att lappa ihop sitt förhållande. Kvinnan börjar rida hos grannen som har hästar, och sedan följer hon inte med tillbaka till Stockholm när sommaren är slut.

– Jag ville skriva en romantisk roman, men i en annan ton. Det här ”I can’t live without you” – vad innebär det i praktiken, tanken att man lever för någon annan?

Arbetet med den nya romanen började hon redan innan Boys publicerats.

– Det är en lång process att ge ut en bok, från att man lämnar manuset tills den är tryckt och kommer ut i handeln. Jag hann börja längta efter skrivandet.