Hon kommer ut på Karl Johan då klockan passerat 15. Hela Oslo dallrar under solen. Det är den varmaste dagen i den norska huvudstaden på länge. Termometern högt uppe på tidningshuset Verdens Gang pekar på 34 grader.

Det är hett.

Och mitt i hettan kommer Gro Hammerseng gåendes.

Hon är om möjligt ännu hetare.

I Norge är hon en superstjärna. En 181 centimeter lång blondin som ska föra det norska handbollslandslaget mot guld i Peking.

En ikon som fått en särskild plats i det norska handbollstokiga folkets hjärta.

En spelare som det skrivs spaltmeter om. En Norges Zlatan.

– Jag ser inte på mig själv på det sättet. Men det är klart att det varit mycket nu, det är det ofta vid mästerskap. Många människor vill prata handboll och media ska ha sin tid. Och som nu, när man varit på stranden, kanske jag inte tar den plats med mest folk på. Då kan det bli lite jobbigt, säger Hammerseng, som precis borstat sanden ur håret och bytt bikinin mot kläder.

Hon funderar en stund och fortsätter.

– Men det där om att jag skulle vara en stjärna är det svåraste jag vet att prata om. För mig är det väldigt viktigt att ingen tror att jag fått för mig att jag är bättre än någon annan.

Ett par timmar senare, då klockan blivit kväll och då uppmärksamheten kring henne gjort sig påmind via tutande bilar och fotograferande fans är verkligheten ikapp. Och det är då hon blir just det hon kanske är i norska ögon. Något mer än alla andra.

– Hon är begåvad, vacker och lite mystisk, är några av de omdömen hennes landsmän ger henne.

Ute i solskenet på Oslos huvudgata vänds genast nyfikna ögon mot henne. De viskar och pekar. ”Det är hon”.? Det är Gro Hammerseng - årets lagspelare, årets förebild och spelare i årets lag på den norska idrottsgalan 2007, som kommer gåendes.

–?Det är inte alls några problem med uppmärksamheten från allmänheten, så länge folk är glada och trevliga är jag glad och trevlig. Men jag gör nästan aldrig sådana här intervjuer med journalister längre, det tar för mycket tid, säger hon då BT tagit med henne bort mot universitets pampiga skepnad för att ta bilder.

Hammerseng uppträder professionellt. Hon rör sig vant. Som ett av Adidas större reklamansikten i Norden vet hon hur hon ska göra.

Framför henne ligger dock något nytt och okänt. Det är nedräkning mot hennes första olympiska spel. Bara två spelare ur den norska truppen har varit med om ett OS förut. 2004 misslyckades nämligen landet överraskande att kvala in.

Hammerseng går tillbaka upp längs gatan, in på hotellet igen. Hon sätter sig i en svart fåtölj uppe på takterrassen. Här uppe ger vinden lite ny energi. En chans att andas.

– Gud så skönt, säger hon och sätter sig till rätta.

Det är en jakt på lite skugga, en flykt från solen en stund.

Hon njuter av en ledig dag tillsammans med sambon och landslagskollegan Katja Nyberg, även hon en stor profil i Norge. Det är en av de få dagar hon får innan avfärden mot Kina.

Efter det är hon ständigt bevakad, ständigt i centrum.

Förväntningarna är enorma, både på Hammerseng och hela landslaget.

– Blir det inte minst en fjärdeplats tror jag inte att folket blir nöjt. Då är det inte bra nog. Så är det här. Landet har blivit bortskämt med bra resultat i handboll. Och vi har en speciell plats i det norska folkets hjärta, konstaterar hon.

Damlandslaget är hyllat. Och medieintresset är jättelikt. Och lönsamt. Som vid EM 2004, till exempel. Norge tog guld, Hammerseng blev vald till turneringens bästa spelare. Och norska TV2 gjorde en vinst på tio miljoner. Damhandbollen säljer. Och finns det en stjärna med både rätta utseendet och rätta talangen, drar det ännu mer.?

I Sverige är det svårt att förstå hur stor hon är. Här är hon för den icke handbollsintresserade kanske mest ett namn som susat förbi någon gång.

I vårt grannland skulle hon dock kunna beskrivas så här: En tjej med Susanna Kallurs personlighet och med Kajsa Bergqvists integritet och talang.

– Det är helt sjukt hur stor hon blivit här. Hon blir sammanliknad med prinsessan Märtha Louise i popularitet, säger en väl insatt norsk handbollskälla.

Att få Hammerseng att själv säga något ens i närheten av det verkar omöjligt.

– För mig är det viktigaste som finns att vara ödmjuk. Att inte vara arrogant, det vore fruktansvärt om någon tyckte att jag var det.

Du är känd för att vara en spelare som alltid försöker ta sig tid. En sådan som kan ställa ner vattenflaskan och bananen 70 gånger för att skriva autografer. Hur orkar du?

– Det är inte jobbigt alls. Jag vet att vi lever på att folk vill titta på oss. Vi har ett ansvar. Jag kommer själv ihåg hur mycket det betyder. Om jag fick ett hej från någon som jag tyckte var bra. Det var jättehäftigt och inspirerande. Jag tycker det är min skyldighet att försöka ge så mycket jag kan.

Själv började Hammerseng sin karriär i Gjövik. Hon var en talang och vid 20-års ålder fick hon så chansen i A-landslaget. Efter det gick karriären spikrakt uppåt, med en flytt till Ikast inräknad. Där har hon sedan stannat, blivit kapten och ledargestalt. Precis som i landslaget.

Hammerseng blickar ut över staden och ler vänligt åt en servitris som frågar om hon vill ha något att dricka. Nedanför oss springer människorna och livet vidare.

Sedan får tankarna försvinna fritt, färdas många mil österut igen.

– OS är något av det mest fantastiska du kan vara med om som spelare. Jag har ingen aning om vad som väntar. Självklart får man lov att drömma, men jag är inte typen som tänker på att jag ska upp på pallen. Just nu är det bara den första matchen mot Kina som gäller.

I dag går det norska landslaget in på planen för just den uppgiften. Och Hammerseng är ledaren. Bollfördelaren som också är målskytt. En välbetald handbollsspelare som i torsdags fick utmärkelsen ”Världens bästa spelare” av det internationella handbollsförbundet. Hon har redan fört Norge till flera tunga titlar. Som EM-gulden 2004 och 2006, då Hammerseng korades till turneringens bästa lirare. Och som EM-silvret i fjol.

Dessutom drar både Hammarsengs utseende och hennes privatliv till sig extra nyfikenhet.

– Det är konstigt egentligen. Men det är som att det hela tiden måste vara något mer med än det jag gör på planen. Jag förstår inte vad som är så intressant, säger hon och skrattar till.

Det gör dock många andra. Som redaktionsassistent Petter Bengtsson på Verdens Gang, till exempel.

– Hon är go och positiv. Försöker alltid ställa upp. Det är hon och Marit Björgen, som är hetaste i Norge, kan man nog säga. Och att Gro lever med Katja Nyberg är också en grej. De är två stora profiler som gjort mycket bra i både landslaget och i klubblaget.

När hennes förhållande med klubbkamraten i danska Ikast, Katja Nyberg, blev känt, kokade landet av intresse.

Gro slår ut med händerna. Fyrar först av ett leende, men blir sedan allvarlig igen.

– Jag tycker inte det ska behöva vara nödvändigt att prata om. Det är ett val jag gjort. Den gången jag gick ut och berättade att vi var ett par var det för att alla pratade så mycket. Så då sa jag det. Men inte kunde jag föreställa mig att det skulle vara en sådan stor grej.

Har det blivit mer fokus på ditt privatliv efter att du gick ut med att du och Katja var ett par?

– Jag läser inte ofta tidningar, jag vill inte. Men jag vet att de ofta skriver, som i förbifarten att ”Gro Hammerseng, som lever med Katja, har gjort si och så”. På något sätt kändes det fel att jag måste gå ut och berätta det. Men jag märkte att det var en bra grej för många, jag har fått väldigt många positiva reaktioner.? Och om jag kan hjälpa någon så är jag nöjd. Då var det värt det. Och det var ju ingen hemlighet för mig eller någon annan. I det norska landslaget är det helt ok att leva ihop med en tjej.

I Danmark är både hon och Katja stora profiler. De spelar i storlaget Ikast sedan fem år tillbaka. En klubb som gjort sig känd för att ha många bra spelare. Som Kersti Grini, Grit Jurack, och Anja Andersen – några av världens absolut bästa handbollsspelare genom tiderna.

Där i Danmark finns världens bästa damliga. Stora sponsorer och mycket pengar. En verklighet långt från den svenska. I Danmark kan de stora stjärnorna tjäna miljonbelopp varje år. Och medan vi i Sverige har sett på Tipslördag med fotboll, har danskarna sett damerna lira handboll.

Stunden i skuggan är över. Hammerseng går Karl Johan upp. Mot ett shoppingcentrum. Luften dallrar fortfarande av hetta och törstiga norrmän svalkar struparna med kalla öl på uteserveringarna. Stekoset från restaurangerna flyter ut i den varma luften ute på gatan. En rödkindad man skrattar högt och torkar sig i pannan. Sedan får han syn på Hammerseng och ler stort.

Inne i en butik kommer två unga killar fram och frågar om de får ta en bild. Utanför står ett helt gäng nyfikna ungdomar och väntar.

Hammerseng lägger ifrån sig jeansen hon har i handen och ställer sig ihop med den ene pojken.

Ute på gatan fortsätter uppmärksamheten. En bil tutar och en gubbe sticker ut huvudet och skriker ”Heja Norge”. Folk vill ta kort, få autografer, prata lite.

Se lite.

Hammerseng gör det hon brukar. Ler, hejar och går vidare.

Hon har fans överallt. De som tycker att hon är en bra spelare. Någon att se upp till och ha som förebild. Killar och tjejer som tycker att hon är supersnygg.

Blickarna följer henne ut i den mörka kvällen. Det börjar bli sent. Ännu en dag har passerat.

Drygt två veckor senare är hon redo. I dag står hon där på planen mot Kina.

Så håll ögonen öppna och kolla in nummer tio i Norge i dag.

Det, är Gro Hammerseng.